vägen mot målet

kvinnans val

2007-07-23T13:19:00.000-07:00

jag vet att jag har bloggat tidigare om kejsarsnitt.
Med detta sista halvårets erfarenheter så har mycket stärkts i mig i mina uppfattningar.
Jag kommer aldrig att vara för valfrihet i denna frågan.

Det är inte meningen och kommer aldrig att vara meningen att man skall så enkelt få bestämma över sin egen kropp bara för att man skall ha bestämmande rätt.
Innom inget annat område ifrågasätter man läkarens eller i detta fallet barnmorskans kompetens eller utbildning /erfarenhet. Ingen säger till en kirurg att jag vill visst ha min blindtarm bortopererad för jag vet att jag kommer inte att klara av smärtan vid en appendicit,

många hävdar att det är kvinnovård och det därför är lågprioriterat och sjukvården gör allt för att övertala kvinnor att ej ta ett snitt. och när man så många gånger stått och tittat rakt ned i ett snitt sår så blir jag så less när jag hör sådant. Hur kan nån vilja det frivilligt liksom????
Jag har stått och tittat när helt normala friska snitt där allt varit ok innan går åt skogen. Komplikationer med skador på tarmar eller urinblåsa eller skador på livmodern som gör att det aldrig mera går att föda vaginalt eller kanske ens att vara gravid. Jag har sett endometriter i massvis, smärtor värre än krystsmärtan x 7 , blodproppar i ben orsakade av att man legat på bordet under snittet. Blodförlusterna är oftast mång dubbla óch re-operationer pga blödning i buken förekommer. Även varande vätskande och läckande sår som gapar och glipar och luktar värre än värst. Men detta talas det tyst om.... ja för man skall ju inte skrämma nån i onödan. Och det är ju ändå så att de flesta går det ju bra för... eller ?
fast å andra sidan så är det ju precis så det är med de vaginala förlossningarna.
Komplikationsfrekvensen är tom mindre, men att tro på mig, som står där och SER detta hända, det kan man ju inte göra... för jag försöker ju bara tvinga folk att föda vaginalt när de har rätt att välja snitt för att det är deras kropp.

bahhhh

näää jag skall inte ge mig in i diskussionen igen.

är jag en dålig barnmorska om jag väljer bort förlossningen?

2007-07-02T12:04:00.000-07:00

för jag är inte så säker på att jag gillar det nämligen. All stress, all panik och all denna otroliga press att ständigt göra rätt bedömningar och att göra alla nöjda. Ibland får jag riktig panik, jag kan sitta i rapportrummet och vänta på att få rapport och sedan få rapport och det är nånting som avviker, genast känner jag ångesten som en klump i magen och jag är livrädd för att komma in och det skall vara någonting.

Jag har nu frivilligt valt bort förlossningen i ett tag, en del av mig får ångest o panik av tanken på att vara där, andra delen av mig stör sig så otroligt på att det nu är nått som jag inte kastar mig in i och bara gör. jag gillar helt enkelt inte att inte kunna hantera situationer. Jag vill helt klart ha full koll.

En del av mig vill inte jobba med förlossningsvård alls, en annan vill våga göra det och kommer med glädje kasta sig in i det när det sedan blir dax,,,... vi får se

POS

2007-05-28T01:44:00.000-07:00

perineotomi sinister för att vara extrem.
Idag har jag nämligen lagt mitt första sådant.

Ett pos innebär att man efter att ha bedövat med infiltration, under värk lägger ett snedklipp av olika annledningar, det kan vara för att vävnaderna är strama och inte så eftergivliga som önskas, eller att man har dåliga fosterljud och vill att bebisen skall komma ut.
I mitt fall var det båda annledningarna men ffa den sista som var annledningen till att vi lade klippet. Jag var först nervös inför att klippa, det känns ju väldigt fel att göra något sådant, men nu efteråt känns det bra att ha gjort det.

och JA
bebisen mådde utmärkt.

urakut snitt

2007-05-15T12:35:00.000-07:00

den tredje största skräcken jag har, ( efter IUFD och skulderdystoci)
och nu har jag varit med om mitt första sådant. Och det enda positiva med att ha varit med om det är att jag vet att jag står pall, jag sprang inte och gömde mig, jag fanns kvar på rummet, servade med det jag kunde och försökte att observera så mkt som jag bara förmådde att ta in.
Det gick bra dessutom.... ohhh majgaaaad vad jag är tacksam för att det gick bra.
och tacksam är jag för att jag la på dosan när jag gjorde, och för att alla kom så fort, och för att.... ja för att jag klarade av det rent mentalt helt enkelt .

andra sidan

2007-05-13T14:03:00.000-07:00

av det som vi gör, är prematur/småbarns vården.
En del av utbildningen innebär att gå där ett par arbetspass för att se hur den sidan av vården fungerar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av neonatalvård förutom de gånger man interagerar mellan BBvåden och neo. Antingen pga att mamman ligger hos mig och barnet på neo eller att man behöver lite hjälp med att ta prover eller liknande.

Jag tillhör dem som aldrig har velat jobba med sjuka barn, det gör för ont i hjärtat helt enkelt, så därför känns det mest jobbigt att gå på denna avdelningen. Men det är ett steg i min utbildning och jag måste göra det.

Som tur är ligger här inga dåliga barn nu, här är bara barn som fötts för tidigt och behöver hjälp och stöd för att kunna växa, hjälp med mat, värme, och massa massa närhet.

de är så otroligt små.

Det minsta barn jag förlöst var i v 34 och vägde ca 2 kilo, dessa småttingar väger lite mer än hälften och inte så mycket när de föddes.

Häftigt egentligen att se dem, se att här kan man göra så mycket för dem och de kommer att växa sig stora och fina och må bra.
det är otroligt fantastiskt egentligen.

Att inge trygghet

2007-05-12T14:09:00.000-07:00

när världen runt omkring är skrämmande och farlig. Det kan vara vid en normal förlossning där kroppen börjar få ett enormt adrenalinpåslag och kvinnan går in i panik, det kan vara när smärtan blir så överhängande att den tar över allt, det kan vara när du inte förstår vad som händer, en oväntad vattenavgång, en blödning, ett beslut taget över ditt huvud om sugklocka, tång, klipp eller snitt.... oavsett vilket är det min roll som barnmorska att stödja förklara och stötta. Att vara en trygg punkt i allt som stormar.
Idag har jag fått betyg på att jag kan vara en trygg punkt. En förstföderska med uttalade panikångest syndrom som förklarade för mig hur otroligt bra det kändes att jag var med. Jag följde inte henne hela förlossningen utan var tvungen att gå hem efter mitt pass men lovade att titta in till dem på BB när jag såg dem kommit dit. Och det gjorde jag. Det är skönt att få bekräftelse ibland, och höra denna kvinna säga att hon är så otroligt glad över att jag var med på hennes förlossning, även om jag missade slutklämmen, det gör mig tårögd och glad.
Min handledare har även sagt det samma, på mitt bedömningen så var det en av de positiva sakerna hon hade att säga om mig, att jag har en förmåga att få den födande kvinnan att känna sig trygg. Som om jag inte alls vore en student och osäker utan trygg i min roll.
Detta gör mig så otroligt glad och stolt... för jag ÄR glad och STOLT över min utbildning över att ha tagit mig hit trots allt.
Jag känner mig trygg för det mesta, trygg i att jobba med graviditeter och förlossningar , även om det stormar ibland, både på förlossningsrummet och i personalrummet. Och vem känner sig trygg i akuta situationer... förhoppningsvis ingen hoppas jag. Man måste ha ödmjukhet och känna rädsla... men ändå inge trygghet.
Gå sin egenväg och hitta sitt eget sätt.
Att våga helt enkelt.
Nu skall jag lägga all min kraft på att bli ännu tryggare,,, framför allt i mig själv

när sugklockan hänger i luften

2007-05-11T08:21:00.000-07:00

i vissa situationer känner jag mig fortfarande otroligt otrygg även om jag numera tycker mig kunna hantera det mesta som händer under en normal förlossning. Även att se det normala mönstret i en CTG kurva beroende på vart nånstanns under förlossningsförloppet om man befinner sig. Att hjärtljuden normalt går ned under krystskedet och att det är OK så länge man ser att de hämtar sig vid värksläpp och att de inte segar sig upp och blir till komplicerade decelarationer. Det som är svårt är inte att se en normal kurva eller att se en avvikande eller rent av patologisk kurva det svåra är kurvorna mittemellan som är svårtolkade ..... Men det som jag på sista tiden har märkt skapar mest ångest hos mig är de dära kurvorna som inte ser bra ut, när man kontaktat läkaren och han/hon bedömt att åtgärd skall göras ex sugklocka , och så står man där, kurvan är patologisk, krystningen går så där och klockan läggs aldrig... och man blir nervösare och nervösare.... man kan inte heller fråga för att man vill inte skrämma kvinnan och man fattar inte vad som händer... allt jag i det läget vet är att sugklockan står där bakom, läkaren står bredvid, kurvan är urdålig och handledaren säger skarpt NÄSTA värk så tar vi den... vilket innebär nu MÅSTE detta barnet ut.... *gahhhh* vi diskuterade efteråt och ingen förstod varför klockan inte lades... varken jag eller handledaren. Nu gick förlossningen bra, men när det kommer ut en bebis som är tagen och har ett ph som visar på att den hade behövt komma ut tidigare då känns det inget roligt.

EDA

2007-05-10T08:04:00.000-07:00

en narkos läkare pratade idag lite hastigt om neuropatier efter EDA, och visade på MR bilder och liknande. Han pratade dessutom om EDA och övervikt. Att det är sämre att lägga en EDA vid övervikt eftersom mycket av lokalbedövningen tas upp av fettvävnaden så att man inte alls får så bra effekt av sin bedövning.
Han lovade att återkomma och berätta mera,
jag tyckte det var mkt intressant och ser fram emot detta.

Det är tydligen inte alls ovanligt med just neuropatier efter en EDA.

pojkbarnmorska?

2007-05-08T08:18:00.000-07:00

det känns nästan så.
För utav alla de bebisar jag nu har förlöst så är det ca 2/3 pojkar.
:-)

kul tanke.

Jag undrar hur länge man kommer att orka hålla sin statistik, jag hoppas jag orkar länge. För när det väl gäller så är det ju så himla kul att kunna gå tillbaka och titta på hur det ligger till.

du ger väl bästa betyget....

2007-04-22T12:43:00.000-07:00

en omföderska, kommer in, snart fullvidgad huvud ovan spinae, har en EDA, andas lustgas, rädd för att krysta.
jag peppar stöttar känner och hjälper med att krysta, vips så föds det ett nytt underverk.
stolthet, kärlek, lättnad i blick.

Jag syr...

efterskötning.
Dax att gå till BB.

- Du ger väl henne högsta betyg för detta deklarerar omföderskan till min handledare. För jag har kännt mig så otroligt trygg HELA tiden.

jag biter mig i läppen och känner mig såååå stolt.

detta kommer från en förlossningsrädd aurora patient.
och jag känner mig för en gångs skull LYCKAD.

Hur skall man ladda om?

2007-04-21T13:30:00.000-07:00

Det är dagens fundering. Hur man skall orka ladda om o åter igen ge allt efter en förlossning och kasta sig över nästa. På ett sätt är det liksom så att man får en patient i förlossningsarbete och följer denna, förlöser, eftersköter och allt känns som ett stort härligt klimax på nått sätt.
Och då måste väl arbetspasset vara över? Eller??
Har man nu inte här gjort sitt dagsverke och skött sig bra och borde man då inte få avsluta sitt arbetspass och gå hem?

Så är ju inte fallet även om det känns som att man vill det, för som idag, ett kvällspass när man börjar klockan 14 och själva förlossningens punktum maximum dvs partus är kl 16 så är det lite svårt att gå hem klockan 18 efter efterskötningen när man i själva verket jobbar till 22 :-S

Dessutom får man efter partus en ny annan patient som man egentligen hade från början men inte han gå in till eftersom patient nr 1 krystade när du kom in på salen, och när du kommer in till patient 2 som just har fått värkar så känns det ok ändå eftersom hon inte är i något egentligt förlossningsarbete och du är GLAD över att äntligen fått din patus normalis efter massa pass med kaos och kris. Dock två timmar senare är det kaos i sinnet igen, kurvan är dålig, värkarna täta och tårarna sprutar. EDAn är svårlagd, patienten halvhysterisk och du skall SNABBT göra amniotomi och koppla skalp och STAN. Så sitter du där, översköljd av en sjö med fostervatten, en skalp som inte vill fästa på ett huvud stående HÖGT i bäckeningången, patienten håller andan under värk och skriker och CTG är mycket nedsatt variabilitet.... då undrar jag....
vad hände?

Var det inte bra där?
Var det inte slutet på min insats efter förlossningen som gick så bra som ökade mitt självförtroende lite granna. Och framförallt VARFÖR fick det inte vara så.

Det ÄR svårt att ladda om tycker jag, en förlossning tar så mycket av min kraft och energi just nu att jag inte bara snabbt kan ladda om och ha lika mycket att ge till nästa direkt bums på sekunden. Speciellt inte när kurvan blir dålig och jag sitter där med den stora klumpen i magen som gör sig påmind och jag blir alldelles kall.
Vill jag detta? Tankarna snurrar åter igen i express fart.

Man har ju inget val.
Ens arbete är ju inte över iom partus och inte ens över för att patienten förflyttas till BB, så länge arbetspasset inte är slut så måste man åter igen ladda om och om och om för nästa förlossning, nästa passning, nästa EDA, nästa pps samtal. Och jag är som tom när jag kommer hem. Jag lämnade kvinnan med stora smärtor, täta värkar, en eda som inte riktigt tar och fortfarande en DÅLIG kurva på ca 4 cm öppen modermun när arbetspasset var slut. Jag lämnade henne i salen och på sjukhuset men jag lämnade henne inte i tankarna.
Jag undrar om hon är kvar när jag kommer tillbaka imorgon.
När jag måste ladda om igen....

kan man bli mätt på förlossningar?

2007-04-16T13:35:00.000-07:00

ibland undrar jag... för som jag känner just nu så har jag TOTALT tappat sugen på att förlösa. Trist bara att det skulle komma redan. Jag har ju bara börjat.´Eller så är det bara det att jag är less på situationen. Jag vet faktiskt inte.... är inget skojj att vara ny o inte ens hitta saker eller att känna sig inkompetent.... men nån gång kanske det skall bli bättre?

oväntade saker

2007-04-12T21:22:00.000-07:00

händer hela tiden på förlossningen. På gott och på ont. Antingen är det förstföderskan ingen trodde skulle krysta än som galant föder innan nån hinner blinka eller så är det det där som inte får hända. När ett barn blir dåligt och man måste snabbt göra någonting.
Och jag hinner tänka 3 miljoner gånger tanken...
hur kunde jag vara så dum så jag valde detta yrket.... som kan göra så ont ibland...

akut syrra eller inte

2007-04-08T10:22:00.000-07:00

det är frågan.
Ja jag vet att det råder delade meningar om hurovida det är viktigt att man har jobbat som syrra innan man börjar läsa vidare. Själv anser jag det inte vara nödvändigt alls. Men jag kan ju se vissa fördelar med det.
Det är som om lägret är delat i två vad det gäller denna fråga, de som själva jobbat i massa år innan de läst vidare och de som inte gjort det. De som jobbat en massa själva anser ju självklart att detta är det enda rätta sättet och att alla som inte har jobbat i 10 år på akuten ( viss överdrift så klart.) kan absolut inte bli ngra ba barnmorskor. De som inte har jobbat en massa har inte riktigt samma åsikt. Visst är det bra om man på 2 sekunder kan smälla in en nål i en akut situation, men å andra sidan kan man ha jobbat i 15 år som sjuksköterska och aldrig någonsin satt en nål i ett akut läge. Men visst är det så när det kommer en studerande, en av de första frågorna är jaha vad roligt, vad har du jobbat med innan då? Säger den stackars människan då att hon inte har jobbat som sjuksköterska så ser man personalen växla blickar...o jag ser vad de blickarna betyder, jaha... en sådan till,,, en sådan som inte kan någonting.

Förlossningen i sig är stor och skrämmande.... det är mkt som man måste lära sig som är nytt och det hjälps inte alltid att man har jobbat tidigare. Mycket handlar om tur och träning...

Jag har varit med om två rätt akuta situationer på sistonde, en på barnets indikation och en på moderns och det är inte lätt i början att veta hur man skall agera. Jag är inte en akutsyrra, men jag är inte heller rädd. Dock kkan jag ju inte veta hur jag skall agera i en situation när jag aldrig varit i den tidigare. Och det är besvärligt när folk förväntar sig att man skall veta det.
*pustar*

längtar tills den dagen då jag kan känna mig mera säker.

assistenten

2007-04-07T14:30:00.000-07:00

det är jag det.
Iallafall idag. för då har jag själv assisterat vid mitt första snitt.
Assisterat på så vis att jag höll i hakar och tog emot bebis efter att obstetrikern plockat fram bebis. Och det känndes bra. Det blir lättare och lättare för varje gång att sterilklä sig och jag hoppas att det inte dröjjer för länge till nästa gång så att jag får chans att öva ofta. Även om jag så klart heldre har normalförlossningar.

35 to go....

CTG & Stan

2007-04-05T12:05:00.000-07:00

det är numera min nattlektyr.
Jag hatar nämligen att vara dålig på något och därför ältar jag båd ctg o stan om o om o om igen.
Basalfrekvens, accelarationer, variabilitet, deceralationer, komplicerade, okomplicerade, variabla, uniforma, sena eller tidiga, takycard eller bradycard? fikonspråk på hög nivå för den oinvigde???

- jaha farbror doktorn vad har vi här?
En ctg med periodvis nedsatt variabilitet, tacykard, med okomplicerade variabla decelarationer....

gahhh att jag bara lyckades säga allt det där utan att snubbla på orden.

För att inte tala om när det då är dax att koppla stan med sina qrs komplex och st kvot.

Längtar efter den dagen då jag kommer att känna mig säker på det dära....

en liten flicka är nr 13

2007-04-02T12:56:00.000-07:00

2870 g och 50 cm lång....
och det kändes BRA

de tre olika kvinnorna jag möter

2007-04-02T12:20:00.000-07:00

i förlossningens olika stadier... de kan vara så olika att man inte kan tro att det är samma person och detta faschinerar mig. För visst är det helt otroligt att man träffar på en människa och på en sådan kort stund kommer henne så nära att man ser delar av henne som kasnke aldrig annars kommer fram.
Först så träffar man den lugna förväntansfulla kvinnan som kommer in med värkar och eller vatten avgång, hon är förväntansfull och glad och vill gärna prata med dig. Hon längtar efter att värkarbetet skall ta fart och tycker ännu så länge att alt känns rätt så OK.
Ofta har hon mycket frågor och vill gärna prata.....

Efter ett tag har hon gått hem och den smått hysteriska smärtpåverkade kvinnan kommit och tagit över, denna kvinna som är mitt uppe i värkarbetet som kan få ur sig både det ena och det andra, som fäktar med armar, spänner sig som en fiolsträng , på nått sätt så är det som att gå tillbaka till ett annat stadium, där urgammal styrka och kraft blandas med det lilla barnets ynklighet och förtvivlan. Hon har ont, hon vill gå hem, hon orkar inte mera. Hon behöver en hand att krama hårt, stöttning både emotionellt , fysiskt och verbalt, ibland med tydliga och klara instruktioner för att hon skall känna att hon orkar lite till. Oftast vill denna kvinnan inte bli lämnad ensam.

När barnet är fött och den nyblivna mamman tagit över är all smärta och trötthet oftast som bortblåst (åtminstonde för en liten stund) hon som utstrålar så mycket lycka, kärlek och framför allt lättnad.. tillbaka är det sociala och leendet... men hon är inte den samma igen, hon blir aldrig den samma igen. Hon har fött barn nu... hon är mamma, om inte första gången så till ett helt nytt barn och detta ger en ny stolthet och känsla. Hon är en annan kvinna nu. Och det är så fantastiskt att se.

obs...
grym generalisering....
men även en stunds filosofier....
hur skall man kunna tro det är samma person?

i huvudet på barnmorskan

2007-04-01T14:03:00.000-07:00

vad tänker man på under en gyn undersökning?

Ibland funderar jag på om jag är den enda som funderar så mycket i just den situationen, men jag har nog inte fått tillräckligt med vana på det dära så jag känner att mitt huvud fylls av tankar om det bisarra i situationen, jag menar här står jag och tittar och känner i en annan kvinnas underliv och skall agera som om det är den vanligaste saken i hela världen. Nåväl, för mig är det inte det, det är svårt att inte låta tankarna helt fladdra iväg hur mycket jag än anstränger mig.

Ofta känner jag mig som fejk, som om jag inte alls är någon barnmorska ( eller i mitt fall nästanbarnmorska) som om jag snarare är nån slags medverkande i en dålig B-film, som en dålig C- skådis som är nån slags barnmorska wanna be.
Speciellt i utsatta situationer, när jag skall agera proffessionellt och som om detta är det naturligaste i hela världen, då känner jag min aldra mest som fejk, kanske mest för att det inte känns helt naturligt eller självklart.

hoppas på att en dag komma dithän...

uttryck som stör mig

2007-03-27T11:29:00.000-07:00

en vecka kvar tills barnet skall komma - ja för alla barn är ju så punktliga

tvingades föda - ehhh vaaa?? vaddå tvingades föda. Är det inte det som man förväntas göra när man blir gravid.

jag är i v 35 o färdknäppen funkar inte alls - jahapp.... du har aldrig tänkt på att det kanske beror på att du har 5 veckor kvar till förlossning o din livmoder inte alls är redo?

det drar ihop sig

2007-03-27T11:19:00.000-07:00

och jag känner en skräckblandad förtjusning. Är det dax redan? Jag har längtat och väntat så länge. Och nu är vi här, sista terminens sista praktik. Är det nu som påsen skall knytas ihop? Är det nu jag förväntas klara allting, se , känna, veta , förstå, ana, kunna?
Jag skall villigt erkänna att jag är RÄDD, rädd för att inte kunna se, att inte förstå vad som händer eller är på gång, att inte veta när det går snett, att inte ana vad som behövs och framför allt kanske att inte förstå och kunna hantera situationer som uppstår.

EN del av mig tror på mig själv, har jag kämpat så här länge och kommit så här långt så kan jag ju inte ge upp nu, en annan svartare del av mig själv känner sig väldigt liten inför allt allvar. Och jag k'nner mig inte alls säker på att detta är nått som jag kommer att klara av.

En kursare till mig sa ett par dagar innan terminsavslut att nu när man snart är färdig kan jag ärligt talat säga att detta var inte vad jag ville bli, detta var inte vad jag trodde alls, jag skulle ju bli barnmorska och förlösa barn. Det var inte alls som jag trodde.
Och jag håller med. Jag ville bli barnmorska, jag ville förlösa barn och jag ville jobba innom mödravården, men ibland så undrar jag varför.... det är så mycket som jag inte hade en aning om, som jag inte förväntat mig och som faktiskt både kan vara svårt och jobbigt.
Men nu är det inte det som jag behöver fokusera på, nu så blundar jag och ser målet framför mig.
*håller ut armarna och blundar som stig helmer*
"Jag kan förlösa, jag är inte rädd, jag kan förlösa"

*tar klivet ut i det farliga, drar efter andan o hoppas på tur*

en skum känsla

2007-02-28T14:30:00.000-08:00

Tänk, när jag går på stan är det ganska så troligt att en hyfsad del av alla kvinnor jag möter i min ålder, strax under eller över vet vem jag är pga mitt yrke.
Ibland känner jag mig så otroligt uttittad på stan eller andra offentliga ställen. Speciellt om jag går med barnen och filosoferar. Jag tycker nämligen det känns som om folk stirrar på mig.

Idag var en sådan dag. Jag var i stan och gick med ett av barnen och minst 4 personer hajjade till och stannade upp och tittade närmare på mig lite smått igenkännande. Efter att ha varit både på förlossning MVC och BB under en tid som ändå inte är så ringa så träffar man ju på en hel del kvinnor, och män för den delen. Alltid är det nån som stirrar lite extra på mig eller som hajjar till igenkännande. Andra bara tittar som om man tror att de fick betalt för det.
En del , så som jag själv ser nästan ut som om de funderar lite fram och tillbaka på vem jag är och vart de kan ha träffat mig.
Är jag hon som förlöste? Sin förlösande barnmorska glömmer man aldrig. På gott eller ont kan man nog säga. Är jag MVC morskan som tog det snabba blodtrycket och sa OK här får du ditt nya recept och vips så är du ute igen efter fem minuter. Eller är jag kanske hon som tog emot i dörren på ultraljudsrummet och nästan lite tårögd betraktade er två när ni såg erat barn kanske för första gången på den svartvita tv skärmen? Är jag ännu en av raden studenter som behöver träna som irriterade dig under din latensfas? Kanske jag är morskan som efter förlossningen kommer in och gratulerar och hjälper dig att väga och mäta, som skojjar lite glatt om att dessa viktiga uppgifter måste noga kontrolleras, föräldern är bästaste kontrollanten. Har jag släppt in dig för ett cellprov? Var det mig du pratade med om din oro inför förlossningen eller erbjöd jag dig smärtlindring som kanske hjälpte dig, kanske inte? Som vårdade på BB efter förlossningen och hjälpte till med första amningarna, Har jag gjort en efterkontroll, satt en spiral, tagit ett blodprov, lett din föräldrautbildning, mätt din mage, gett dig din p spruta berömt ditt underbara barn eller vem är jag?

Idag kände jag mig nog för första gången på riktigt så där lite utsatt. Om jag jobbar innom mödrahälsovården i de år jag har kvar att jobba vilket ändå är en hel del, så kommer även jag att bli ett begrepp. Barnmorskorna på MVC har varit där så länge så att de ÄR begrepp, de är den snälla, den tysta, den kunniga eller den elaka... det är många som har åsikter om dem. Det skrämmer mig lite att veta att jag kommer att vara på folks läppar. Att jag kommer bedömmas inte bara för min prestation och min kunskap utan för allting, mitt utseende, mina kläder, mina händer, är de kalla eller varma, mitt sätt , är jag snäll eller elak, är jag rak och rättfram eller lindar jag in saker och är omhändertagande.

Jag vet inte om jag vill bli ett begrepp....

På förlossningen är man lite mera anonym, även om man kommer tillbaka dit ett flertal gånger så är det ganska så liten sannolikhet att samma BM skall förlösa en två eller flera gånger. Även om man minns sin förlösande barnmorska så bleknar det minnet med tiden och fylls på med andra minnen.

När jag går på stan med mitt barn och ser pappan från min första föräldragrupp, mamman som jag förlöste som var min första sugklocka, kvinnan som jag gett en p spruta, hon som ville ha råd och stöd om klimakteriet och tjejjen vars mage jag mätte under graviditeten vet jag inte riktigt hur jag skall känna. Bör jag ens ge mig till känna? Borde jag bara nicka till lite som ett erkännande att ja hej jag vet att vi setts eller skall man stanna och prata?
Hur och vad tänker dessa kvinnor ( och män för den delen) om mig när de ser mig där på avstånd? Är det bra och positiva tankar???? Eller är det med missnöjje och besvikelse?
Jag är glad att jag inte kan läsa tankar....

skrämmande stort

2007-02-20T14:11:00.000-08:00

snart är det dax, att igen ikläda sig förlösandets klädedräckt, kasta sig i djupa vatten och börja förlösa igen. Det känns skrämmande stort helt enkelt. Betänk också att jag då inte har förlöst på ett år så det känns nästan som om jag har kommit tillbaka till ruta ett igen.
Det känns som att nu när man kommit till termin tre så är det så mycket högre förväntningar på en än vad det varit innan och det med det rätta visserligen.

Samtidigt är det det som är så mycket skrämmande, för vad kan jag nu rent praktiskt som jag inte kunde då? En del visserligen men inte så mycket som rör själva förlossningen. Där känner jag tom att jag tappat massor i självförtroende på att inte vara där på ett tag. När man har förlöst ett par gånger så blir ju allt lättare, det känns liksom som om man fattar vad som gäller och att man kommer in i det och har koll, nu så känns det mera som om jag har tappat det.
Två steg tillbaka.

Men men jag får dra fram mina böcker och läsa på....
vill vara väl förberedd när det är dax.

och vet ni vad?
det är snart dax!

webbomat????

2007-02-19T03:41:00.000-08:00

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1002584,00.html
hittad på den oerhört vetenskapliga tidskriften aftonbladet......

kul grejj men allvarligt talat... _hur_ lång tid tar det egentligen att lägga upp en bild?
För oss tar det inte lång stund o man gör ju det i _MÅN_ av tid helt enkelt....

en del av yrket

2007-02-11T01:55:00.000-08:00

hej - känner du igen mig?
De bruna ögonen som försiktigt möter mina ser förväntansfulla ut. Jag ser hur hela ansiktet ler ett sådant där hjärtligt och innerligt leende.
Samtidigt ser jag lite rädsla för att inte bli ihågkommen. Jo visst känner jag igen dig, speciellt när jag får sätta samman både ansiktet och rösten.
Jag svarar och jag ser lättnaden i ansiktet. Där finns en längtan efter att bli ihågkommen , men även en förståelse för att inte alla man möter i mitt yrke kan kommas ihåg lika lätt. Kvinnan framför mig har jag mött under ett par pass under min arbetstid på BB avdelningen. Jag har vårdat henne och hennes barn, stöttat i amningsfrågor och hormonkaos, beundrat ett fint och rosenkindat litet barn och berömt båd mor och far för deras närvaro och perfekta lilla bebis. Jag minns nog inte henne lika tydligt som hon minns mig men efter en liten stund börjar bilden klarna.

Vetdu, jag ammar fortfarande, det fungerar bra nu, trots allt strul vi hade...
Jag nickar, "klart det visste jag väl att du skulle fixa", bilden är inte riktigt tydlig ännu. Jag ser stolthet i blicken, stolkthet över att 8 månader senare ha hittat svaren på mycket och mångt av frågorna som fanns där då allting var så stort och upp och ned vänt och bara kaos direkt efter förlossningen. "ja jag förstår ju nu vad ni menade" tryggheten och lugnet har lagt sig i kvinnans ansikte och med sina armar runt barnet ser jag hur moderskapet har gjort henne mera säker. Det är inte så lätt alla gånger att veta vad man skall säga, det är därför jag brukar säga att så som det känns just nu är en sak, det kommer inte att kännas så sedan, jag försöker förklara hur jag tänker och vad jag tycker är viktigt att lägga tyngdpunkten på för de nybilvna föräldrarna.

Ja säger hon, jag förstår nu, det du sa.... det stämde.. Jag bekräftar henne, vi ler i samförstånd och jag beundrar barnet som var så mycket mindre när jag såg det sist. Efter en liten stunds småprat så säger vi adjö och går åt varsitt håll i affären. Hennes steg är lätta och jag kan ana hennes glädje över att ha blivit ihåg kommen. Nån mindes just mig, den där första tiden som har satt så stora spår i mig och la grunden för mitt föräldraskap.

Själv känner jag en stor glädje. Om mina patienter vågar långt senare komma fram och prata och vill göra det när de ser mig ute lång tid senare, då , ja då känns det som jag lyckats nånstanns. För den man minns med en rysning, eller den vars teorier man kännde var helfel, den söker man väl inte upp lika lätt och med ett leende. Iallafall vill jag inbilla mig det. Jag känner att en STOR del av mitt yrke går ut på att stärka kvinnor. Oavsett i vilken situation det är i. Jag vill få henne att till viss del känna sig speciell, att jo jag minns, och så här flera timmar senare har bilden klarnat mera och mera. Jag önskar att jag har kunnat förmedla trygghet till henne och alla hennes medsystrar. En känsla av trygghet och ett lugn i att det är OK, det mesta ordnar sig och man behöver inte ha alla svaren ifrån början. Jag bekräftar i föräldraskapet och i att det är du som är den aldra bästa personen på att ta hand om ditt barn, jag finns här för att hjälpa o stötta för det är det som är mitt jobb, min proffession , det jag brinner för och sist men inte minst... ett sätt att leva så tack.... tack för att du kom fram och fick mig att känna åter igen att jag valt rätt i detta fantastiska yrke.

ärrläkning

2007-02-07T05:21:00.000-08:00

Idag var jag på en föreläsning om sårvård, visserligen inte alls i obstetriskt syfte men vissa saker som är bra kan man ta från en changer och aplicera på en annan.

Då fick jag höra lite fakta om ärrvärnad.

Ärrvävnad tar lång tid på sig att läka, det har inte samma flexibilitet och elasticitet som vanlig hud. ( det visst jag väl iofs innan) och det tar upp till 2 år !!! innan den är färdigläkt ( detta visste jag däremot inte) och för att den skall läka på bästa sätt bör man ha tejp ovanpå ärret i upp till ett år. Ur osbtetrisk synvinkel tänker jag här nu på sectioärr så klart.
Ärrvävnad skall inte heller under denna tiden utsättas för solen då den blir missfärgad och brun och syns väldigt mycket tydligare om man solar...
så för smala fina ärr som föreläsaren uttryckte sig, tejp på ärret första året för att skydda mot mekanisk skada, samt undvika solen....

föresten

2007-01-02T05:34:00.000-08:00

jag blev godkänd på sluttentan.
så nu är jag rent teoretiskt färdig...

Bara sista praktiken kvar och sedan är det examensdax för mig.

YAY

att närma sig slutet

2006-12-26T10:05:00.000-08:00

eller är det kanske att närma sig början? På ett nytt liv, nytt yrke/karriär och livsbana helt enkelt? Jag tycker iallafall att det känns skrämmande.... man vill ju så intensivt, har levt o brunnit o kämpat för detta såååå länge och så är man där. Framme... och det känns så stort och skrämmande. Och så konstigt att den epoken av livet är över...

Och den nya börjar...

Nå ja , det är ju ett tag kvar tills dess

lycksele?

2006-12-03T04:51:00.000-08:00

Jag fick ett brev häromdagen med en cd skiva i. Brevet kom ifrån västerbottensläns lansdting och innehöll en skiva om Lycksele och ett brev där det stod att man på Lyckseles kvinnoklinik sökte barnmorska. *ler* Nu är jag ju inte helt färdig så för min del skulle det aldrig kunna bli aktuellt. Inte heller med barn så som man har nu som går i skola och dagis, men samtidigt så kan jag ibland känna ett sug av att göra nått annat. Bo nån annan stanns ett tag och leva ett annat liv. Nu vet i sjutton on Norrland eller så skulle vara nått för mig, eller ens Lycksele men samtidigt så skulle det verkligen vara så annorlunda mot sydvästra sverige så det skulle nog knappt gå att jämföra. En sak som jag däremot tänker göra när jag får mera värme i kläderna är att åka till Norge och jobba, man kan ju jobba 10 dagar nått o sedan vara hemma ett tag. SKulle nog kännas rätt spännande.... :-)

Men man märker lite att de verkligen skulle välkomna en på ett ställe som tex Lycksele, de erbjöd sig tom att ordna boende med eller utan möbler, vilket man än önskade ;-)

prevetivmedel

2006-10-25T12:46:00.000-07:00

Rent generellt kan man väl säga så här:

kombinerade ppiller - första handsvalet för många kvinnor så vida att man inte har problem med högt blodtryck, migrän, tidigare blodpropp eller heriditet för bla propp eller hjärtkärlsjukdommar. Det finns en uppsjö av olika ppiller med olika sorters gulkropps hormon och olika mängd östrogen/gestagen. har man olika biverkningar så kan det finnas ppiller som är bättre anpassade för just den biverkning.

Mini piller - är inget mini med alls trots namnet i fråga. östrgenfria ppiller är mera rätt benämning. Dessa piller innehåller bara gulkroppshormon och inget östrogen och de har en betydligt mindre glömsketid på om man inte väljer ett nytt som kallas det östrogenfria ppillret som har 12 timmars glömsketid precis som kombinerade pp.

Kopparspiral - det enda helt hormonfria alternativet. Lätt att sätta in i samband med mens men ger ökad blödning och mera smärtsam mens, har man redan riklig mens är kanske inte kopparspiral ett bra alternativ. Det finns en som$ sitter i 5 år och en annan som sitter i 10 år.

Hormonspiral - känd av de flesta. En spiral som sitter i fem år, de flesta blir helt blödningsfria på den och mår bra av den. man säger ca 1,8 graviditeter på ett år ( dubbelt så många med kopparspiral) och hundra kvinnor med normal menscykel. EN del får blödningstrassel men det är mycket ovanligt.

p spruta - är nog nästan det säkraste p medel som man kan välja idag. Är ett högdos gestagen som ges intramuskulärt. Det verkar i 12 veckor unjefär och är otroligt säkert. Biverkningar - kan få nedstämdhet, minskad sexlust, deppression och ökad aptit.. man går alltså inte upp i vikt av själva sprutan utan av att man får en ökad aptit och äter sig upp i vikt lättare. Vill man sedan bli gravid kan det ta lång tid innan sprutan går helt ur kroppen. Många många mår dock otroligt väl på sprutan. Dock är man idag restrektiv med vem man skriver ut den till, ej till unga tjejjer som ej växt färdigt eller äldre kvinnor som röker och ej rör sig. Detta för att man har sett den har en tendens att minska bentätheten i skelettet och är man då redan i riskzonen så rekomenderas man ej sprutan. Vid ny förskrivningar av den så säger man att man inte rekomenderar att man har den mera än ca 2 år och att man skall se till att ej röka och motionera så mycket man kan.

plåster - sitter en vecka, man byter sedan ställe och har ett nytt plåster en vecka och byter ställe igen för tredje veckan. Sedan är man hormonfri i en vecka och då får man mens. Plåstret får ej slängas i naturen utan skall brännas med brännbara sopor.

p ring - en plastring som sitter i slidan i 3 veckor ( vaken kvinnan eller mannen känner av den) avsöndrar hormonet lokalt och behöver därmed en oerhört liten mängd hormon. man får ett sms när det är dax att ta ut den och då har man mens en vecka. Kan sätta in en ny ring direkt o därmed skjuta upp mensen. Har mycket liten frekvens av biverkningar och blödningstrassel. En del kan dock uppleva det obehagligt att sätta in, men de som har provat brukar vara mycket nöjda.

p stav - sitter i tre år, sätts in mellan biceps och triceps i överarmen den armen man ej skriver med. är ett gestagent prevetiv medel precis som minipiller och p spruta, ganska så stor frekvens av blödningstrassel men många trivs bra med den och sätter in en ny efter tre år.

spiraler

2006-10-10T03:12:00.000-07:00

Jag har satt min första spiral, (och min andra tredje och sjätte numera) och det kändes som ett otroligt stort steg. Det är det mest avancerade och skräckinjagande som man kan göra på MVC och det känndes som om det gick riktigt bra. Jag fick tom en spiral pin att sätta på kragen, det är STORT må ni tro. Jag har nu satt både kopparspiraler och Levonova spiraler.

WOW

abortsamtal

2006-10-07T05:22:00.000-07:00

det har jag nu haft mina första, bla det första egna. Och jag hoppas innerligt att jag gjorde bra ifrån mig. Det viktigaste känns ju här att man inte lägger några som helst aspekter på kvinnan och eller mannen utan låter det vara deras beslut som man får stötta dem i och ge dem den information som de önskar och behöver.
Här är det svåra tycker jag när kvinnan/paret inte helt och fulllt har bestämnt sig utan lägger fram alla sina känslor tankar och vädrar allting de är framför mig och vill ha stöttning. Det är inget svårt att stötta tycker jag och jag lägger inga som helst aspekter på deras val, det svåra blir här att känna att man säger rätt saker, jag är livrädd för att säga fel saker.

Man vill ju inte vara den som säger allting på fel sätt och gör att de tar ett beslut pga mig eller vad jag säger och inte pga vad de själva känner.

Det viktigaste blir på nått sätt att ma kan försöka förmedla att vad de än väljer så måste de känna att det var det som var rätt beslut i det läget som är just nu...
men det är svårt... oh så svårt...

varför

2006-07-30T03:10:00.000-07:00

ibland undrar jag verkligen varför… kanske framförallt när jag står inför en situation där någon frågar mig varför och jag inte kan svara på det för att jag själv frågar mig varför. Den sista veckan har innehållit så många otroligt mentalt och framförallt emotionellt påfrestande situationer som skulle få vem som helst att fundera över livet. Varför dör barn ? Varför står vi bara ibland där med all vår kunskap och expertis och all våran utrustning och kan ändå inte göra ett skit?

Då vet jag inte om jag vill mera.

vatten på min lilla kvarn

2006-07-02T03:09:00.000-07:00

ang min tidigare ganska så fasta ståndpunkt vad det gäller kejsarsnitt.

Som om jag skall vara riktigt riktigt ärlig faktiskt står fast och snarare är ändå fasteare idag än tidigare…

Jag har nu sett så mycket som har förstärkt mina känslor av att det inte bara är att snitta hej villt och säga att det ärett naturligt sätt att få barn på. Jag har sett så fula kejsarsnittsärr, sår som vätskar sig och öppnar sig och mammor som mår gräsligt dåligt efter sitt snitt… Efter den sista månaden så kan jag lätt säga att ÖVER hälften av de snittade har problem med sitt snitt. och då räknar jag inte in katastrofsnitten. Jag har sett patienter med endometriter, feber, förstoppning och urinretention direkt relaterat till snittet… sår som inte läker, patienter som får reopereras för att det blöder innifrån snittet och efter ett dygn står 1700 ml blod i buken. Patienter vars snittsår det verkligen RINNER ur illaluktande vätska så att tjocka abs förband inte tar upp allt läckage och kvinnor som får gå på starka doser intrevenös antibiotika…

Jag kan ibland känns oro när jag ser dessa sår… vad är det vi gör mot våra kroppar? skär sönder dem, sliter isär muskler, bränner blodkärl, tar hål på livmodern ,syr sätter agraffer o suturerar ihop…. dessa patienter får aldra oftast 152 ggr mera ont än sina med systrar, många ggr helt oförberett, kräver starka doser av smärtlindring och mår inte alls bra efter snittet, oavsett planerat eller inte. Många blir förvånade över hur ont det faktistk gör efteråt och att de är så starkt begränsade i sin rörelseförmåga. För en del en ren chock. Barnen är ofta lite mera tagna och kräkiga…

jag är otroligt tacksam att vi lever i ett land där det finns möjligheter till kejsarsnitt, att vi har den fina antibiotika och eftervård som vi har som gör att dessa saker verkar som petitesser kanske, och jag är den första som skriker att snitta då, när det är nödvändigt. och på en medicinsk indikation, Men det skrämmer mig alla dessa saker vi gör och alla dessa biverkningar det har…

En annan sak som jag tycker är ganska talande… det enda dödsfallet vi haft de senaste 20 åren på det sjukhuset jag arbetar på är från ett snitt. Pat fick en lungembolie och dog under op. alltså en blodpropp i lungan direkt orsakad av snittet…. och det är för mig otroligt skrämmande….

jag fick besked idag

2006-07-01T03:09:00.000-07:00

om att jag får lov att göra min mvc praktik i början av nästa termin vilket känns otroligt bra….

Nu kommer terminen att falla sig ut mycket bättre än tidigare….

totalt förälskad

2006-06-16T03:08:00.000-07:00

i en liten pojke som jag tror att inte alla skulle kalla för helt normal och som många skulle sortera bort i dagens hetsjakt på handikappade. All denna uppståndelse för en liten extra kromosom på fel ställe. Trisomi 21, denna bebis var så mycket mera än ett barn med en kromosom förmycket, det var ett underbart ljuvligt litet ansikte, lik både mamma och pappa, ett högt älskat och efterlängtat barn som i mina ögon ter sig alldelles ljuvlig, med ett föräldrapar som är så uppenbart och härligt förälskade i sin ljuvliga lilla bebis. Jag önskar honom och hans underbara föräldrar all lycka i helaste världen….

odömme

2006-06-08T03:07:00.000-07:00

Mitt omdömme från praktiken som skickades in från handledarna blev följande:

Teoritiskt kunnig, lätt för att sammarbeta och trevlig mot patienterna….ett bättre mvc omdömme kunde jag inte frågat efter…

injektioner med sterilt vatten

2006-05-10T03:05:00.000-07:00

det har vi pratat om idag…

vad är då det? Jo det är precis som det låter en injektion med sterilt vatten som man förr kallade för sterila kvaddlar och då la man den i huden / intracutant, idag kan man istället välja att lägga dem subcutant dvs under huden. Idag lägger man 0.5 ml sterilt vatten subcutant och man kan lägga det både på ryggen och på magen beroende på var nånstanns smärtan sitter. det finns även randomiserade vetenskapliga studier som visar att dessa injektioner med sterilt vatten hjälper mot smärta som ryggskott eller njursten exempelvis. Det finns många många studier idag som visar på att inejktioner med sterilt vatten har en god smärtlindrande effekt….

de är ju dessutom helt ofarliga för både mor och barn och påverkar inte förlossningsförloppet alls som andra smärtlindringsmetoder kan göra. Jag skall defintivt pröva subcutana injektioner min nästa förlossning… nästa gång jag har tid skall jag skriva mera om HUR det fungerar….

fosterdiagnostik

2006-05-04T03:07:00.000-07:00

Idag har jag varit med på ett perinatalmöte.

Det var väldigt intressant att sitta och lyssna på de olika sjukhusens presentationer om antal förlossningar och snitt/tänger/VE (VE=sugklocka) Men även att höra de olika läkarteamens syn på foster diagnostiken, och vad som erbjuds på de olika ställena.

I det området som jag praktiserar har man en viss checklista för fosteranatomin som man tittar efter vid ett ultraljud ( rutin ultraljudet i v 17-18) Man tittar efter hjärnan, lillhjärnan, magsäck, urinblåsa, näsben, händer, fötter osv… dvs den checklistan som finns i obstetrix ( som är det dokumentationsprogram som vi använder oss av): Vi har även en läkare som är specialutbildad på NUPP ultraljud även om det inte används i vårat landsting. Man kan då erbjuda fostervattensprov eller ett sk trippletest. ( ett blodprov)

Samtidigt så fick jag mig en tankeställare när jag hörde om hur många barn det gäller. Förra året så upptäckte man via fvp ( fostervattensprov) eller ett avvikande ultraljud och sedan fvp 7 fall av trisomi 21 ( downs syndrom) och 2 fall av trisomi 13 ( svårare handikapp där barnen sällan överlever mera än ca 3 dagar) alla dessa graviditeter slutade med ett avbrytande. Det föddes förra året i vår lilla stad som har unjefär 1800 förlossningar på ett år 3 barn med trisomi 21 och 2 barn med trisomi 13. Och läkaren som presenterade statistiken tyckte att det var mera än vad det borde vara ( dvs enl statistiken skulle det vara färre)

Detta ger iallafall mig en ganska så stor tankeställare. Det känns ibland så som om det är en häxjakt på dessa kanske 7 barn per år som upptäcks av ca 1800 graviditeter….

Jag tycker nog personligen att det finns betydligt värre handikapp att leva med än en extra kromosom. Barn som föds med trisomi 13 har visserligen en ganska så bedrövlig överlevnadsstatistik men barn med trisomi 21 kan faktiskt födas fullt friska ( för en extra kromosom är ingen sjukdom) leva ett bra liv, bo i egen lägenhet och ha det bra…. visst finns hela spannet av handikapp för dessa barn, allt ifrån de som klarar det mesta själv och utvecklas som andra barn bara långsammare, till de som blir gravt utvecklingsstörda och multihandikappade. Men chansen att det skall vara ett friskt barn som får ett bra liv är faktiskt väldigt stor. DÅ finns det handikapp som är betydligt värre som leder till mera lidande och smärta, eller i vissa fall till döden. Jag hade _nog_ ( men jag kan aldrig veta) inte valt att avbryta en graviditet pga trisomi 21, ( men jag tror jag gjort det pga trisomi 13) …. jag är mera rädd för det som man _inte_ kan se via ett fvp…. de sjukdommar som inte syns fören barnet är fött eller nått år efteråt.

Men å andra sidan så föds de aldra flesta barn friska och fina….

det ger iallafall mig en tankeställare och en reflektion över mig själv…. och de är de tankeställarna som gör att man växer oavsett vad det är som man kommer fram till.

Som en av läkare sa…. det är en häxjakt på dessa 7 barn per år…. men jag tror att världen kommer att sakna dem…

2006-04-26T03:05:00.000-07:00

Idag har jag hanterat 5 st prevetivärenden själv med backup från en barnmorska. Men som tur är var det tjejjer som redan hade p-piller som de trivdes med och ville fortsätta med.

I det läget är det ju inte mycket som man gör. Tar ett blodtryck, ser om det är nått nytt tillkommet i anamnesen ( om pat är frisk, har sista året haft blodpropp , migrän eller liknande, eller om första ledets släktingar så som mor, far och syskon haft blodpropp hjärnblödning eller hjärtinfarkt)

Efter det och ev info ang nya prev, cellprov eller om pat börjar närma sig åldern där kombinerade p-piller + ev rökning börjar utgöra en risk , så skrivs nya piller ut….

jag börjar nästan känna mig väldigt barnmorskig när jag går där och skriver recept och pular med obstetrix….

Idag har jag haft min första egna patientkontroll

2006-04-18T03:01:00.000-07:00

och det var en graviditetskontroll i slutet av graviditeten. För mig känndes det bra och jag hoppas att det gjorde det för tjejjen också, men det känndes som om jag kunde besvara de frågor som hon hade och som att hon "köpte" mig som ersättare tillfälligt liksom. Min handledare frågade om hon skulle känna på magen efter att jag hade kännt men det tyckte kvinnan inte behövdes utan att hon tyckte det känndes bra och att hon litade på vad jag kännt och sagt. *pustar ut* Annars var det en blandad dag…. p spruta, precv, spiral, gravkontroll, efterkontroll mm. Det är skönt när man känner att man börjar växa in i yrket. Att man faktiskt klarar av det och att man har svaren…. då känns det mycekt mycket bättre.

cellprov

2006-04-13T02:58:00.000-07:00

det har jag tagit ett par stycken nu, och faktum är att det gick bra.
Jag fick beröm av handledaren som tyckte att jag hade bra handlag och snabbt fick ett bra utstryk på objektsglaset.
Av någon konstig anledning så känns det väldigt bra också, det känns naturligt på nått sätt. Som om jag har gjort det förut. Men det är mycket med detta yrket som får mig att känna så. Det enda som fortfarande känns urkonstigt är att göra en vaginal palpation dvs en gyn us. Jag känner mig som tyska b-skådisen Helga som skall leka barnmorska.... och inte ens gör det speciellt bra.
Men jag hoppas att jag skall klura ut det dära med tiden också.

Hur går då ett cellprov till?
Jag tänkte förklara det lite snabbt... En del har den uppfattnignen att det är ett prov som man tar från livmodern och så är ju inte fallet. Själva provet tas ifrån tre olika ställen på livmodertappen.
Först tar man med en tunn träspatel i vad som kallas bakre fornix, det är den fickan som bildas under/bakom livmodertappen. man vill få med avstötta celler och stryker på ett objektsglas. Andra delen tas med en liknande träspatel och den stryker man på portio , portio är den ytan på livmodertappen som man ser när man tittar in vaginalt. Sista delen av provet tas med en tunn mjuk borste ifrån livmoderhalskanalen. man roterar borsten runt ett par varv för att fånga upp lite avstötta celler.
Alla utstryken sätts på olika ställen på objektsglaset som sedan fixeras i sprit Man sätter det i sprit med en gång för att cellerna inte skall torka.

Objektsglasen skickas sedan till labb där de analyseras.
Man letar efter cellförändringar helt enkelt, cellförändringar kan men behöver inte vara ett förstadie till cancer.

Tar man sina cellprov regelbundet vart 3:e år så hinner inte det utvecklas till något allvarligt eftersom det är en långsamt växande cellförändring som kommer på ytan och växer långsamt in i vävnaden. På detta vis så hittar man förändringarna tidigt och följer upp det på kvinnokliniken. Där tar man ställning till om man skall behöva göra någonting åt det eller om man avvaktar och tar nya prover.

Hur får man då dessa förändringar. Jo cellförändringar orsakas av HPV virus. ett human papylom virus som man får via samlag, det är därför som man inte behöver göra cellprov om man inte samlagsdebuterat.

Hur skyddar du dig?
Gå och ta dina cellprov regelbundet när kallelsen kommer... det är en enkel och billig livförsäkring även om det är ovanlgit att man utvecklar livmoderhalscancer

torsdag fredag måndag tisdag

2006-04-11T02:55:00.000-07:00

ujujuj hur skall jag hinna ikapp..
i torsdags gick jag bredvid den älsta av barnmorskorna på mvc, hon går tyvärr i pension nu i maj och det är synd för hon var helt fantastisk som barnmorska och jag önskar att jag får en liten bit i mig som är som hon är för jag gillade henne skarpt. Kunnig, omtänksam, kvick , mänsklig, rakt på sak och mycket bra på att lära ut.
Jag var med på 4 prev, 2 grav kontroller och fick ta mitt första cellprov kvinnan var visserligen hysterektomerad så det vart bara ett utstryk som skulle göras med borsten i botten på vagina om man säger så.

När hon hade telefontid så fick jag gå med en annan barnmorska där det blev en efterkontroll och två gravkontroller... vi hade även ett bra samtal om usg och vad man ser och kanske framför allt vad man skall göra / gör med det som man ser. på eftermiddagen så var det tyvärr många som uteblev... undrar om det var jag som hade dåliga vibbar med mig. var även med på en inskrivning på en tjejj som var 16 år.
Tänker mycket tillbaka på hur jag var när jag var 16 och vad det är för hjälp som man behöver då fredagen fick ett abrupt slut då de vid middagstid ringde från dagis och bad mig komma och hämta minsta barnet som var sjukt.
Det blir lite fel att avsluta dagen så utan att ha hunnit debrifa lite om dagen eller veckan.... så resultatet blev 2,5 gjorda dagar av 5.... inte så bra kanske. Man jag var dock med på en spiral utdragning och insättning. Jag fick dra den gamla spiralen (gyne T) och det kändes bra... bara att vänja sig vid att använda instrumenten är ju bra. Annars var det gravkontroller och en inskrivning (tagit mrsa odling) samt prev & p spruta. Måndag.... fy sjutton vad helgen går fort... jag vill inte vara med tänkte jag när jag steg upp tidigare än tuppen och släpade upp barnen för att åka till dagis.
Vart dock i god tid till praktiken och det känns ju alltid bäst. Jag fick sätta en depo provera. (p spruta) hade 6 gravkontroller, postcoital blödning, 2 prev,ett cellprov som aldrig kom , synnerligen blandad kompott... dagen varade länge och jag fick slita mig när det var dax för mig att bli hämtad. Jag i min enfald trodde jag skulle slutat tidigare... så tisdag idag... första tre patienterna dök helt enkelt inte upp.. den första pga att hon kikade in dagen innan, de två andra uteblev bara... och sedan så missade jag en prev för att min handledare tyckte det var för känsligt.
Istället var jag med på 5 usg med min handledare nr 2. intressant verkligen. Jag kan nu med lätthet se skillnad på en pojke och flicka... iallafall om barnet visar upp rätt sida sas och framför allt sent i grav. en inskrivning, 5 gravkontroller, 2 cellprev, 1 prev... dagens skörd var intressant.... nu känner jag huvudet tydligt och det blir lättare och lättare att känna bebisen också... DET känns skönt...

mvc

2006-04-03T02:53:00.000-07:00

2 vs, 2 prevetiv rådgivning, 1 pspruta, 4 gravkontroller och en inskrivning som uteblev. Ganska så smockfullt för en dag. Men vad jag njuter av att gå runt bland barnmorskorna, gravida magar och kvinnor i alla livets skeden.

akupunktur

2006-03-15T02:53:00.000-08:00

Min kursare ringde igår och sa att vi hade blivit erbjudna att gå med på en akupunktur kurs på förlossningen.. *Yay* självklart tackade jag ja... tänk vad häftigt.. Dessutom är alla utbildningar som man får bra. Det är jag inte van vid från mitt tidigare jobb. Och jag som i alla år varit så stickrädd.... men man kan nog vänja sig vid det mesta.... Jag ser verkligen fram emot det. 4 heldagar kommer det att vara och det skall bli väldigt intressant.

den dära slemproppen...

2006-03-10T02:47:00.000-08:00

det får bli startskottet för en del av de myter ang graviditet och barnafödande som jag som alla andra trott på och fått sönderslaget för mig under utbildningen och de kliniska studierna..

Slemproppen - att slemproppen går behöver inte alls betyda att förlossningen är på gång. Inte ens att den skulle komma å det närmaste. Slemproppen kan komma ut en bra bit innan förlossningen utan att det är nått tecken på någonting egentligen. Slemproppen kan återbildas, den kan komma i bitar eller som en slemmig eller för den delen vattnig rejäl flytning. Det enda säkra tecknet på att förlossningen är nära förestående ( eller bör sättas igång) är vattenavgång och eller regelbundna värkar. Att slemproppen går dagen innan förlossningen är alltså en myt.

Ricinolja - sätter _inte_ igång en förlossning. Det den gör är att du får kraftiga magsmärtor som kommer att plåga dig långt mera än väntan att förlossningen skall sätta igång och göra dig trött och less inför din kommande förlossning.

Känna rörelser varje dag fr v 25 - enligt min handledare är även detta en myt. Vissa barn är inte så rörliga, har viloperioder eller ligger så att rörelserna inte känns. Först i v 35 nånting anser hon att man bör känna fosterrörelser oftare....

hjärtljuden kan säga vilket kön barnet har - myt.... speciellt om man bara går efter de korta stunder som man lyssnar på bebisen hos barnmorskan. För att öht kunna göra nån vettig undersökning av det dära skall man behöva ta ctg på alla under en lika lång tidsperiod i exakt samma vecka av graviditeten, bebisars hjärtljud hoppar normalt, det finns också många yttre saker som påverkar bebisen så att hjärtljuden kan stiga... ett exempel på detta är varma duschar eller bad. Hjärtljuden skall dessutom växla... det är ett tecken på att bebisen mår bra och är pigg. - dvs hanterar sin situation väl i livmodern. Jag har sett massa bebisar som haft höga hjärtljud och kommit ut med snopp och tvärtom...

det är farligt att bada bubbelbad under graviditet - många säger att man inte skall bada bubbelbad under graviditeten pga ökad infetionsrisk.... detta är inte riktigt sannt... slemproppen skyddar väl mot infektioner och hade den inte gjort det hade man inte kunnat bada alls eller ens ha samlag. Annledningen till att man _kan_ undvika varma bad är att bebisen blir påverkad av det varma vattnet o får en lätt takykardi (förhöjd hjärtfrekvens ) men detta är pga värmen... inget farligt dock... många blir ju rekomenderade varma bad vid foglossning eller sammandragningar för att slappna av.

*kommer jag på flera myter så skriver jag in dem här efter hand* så vad kan man då säga... speciellt om slemproppen... många kvinnor ringer till förlossningen när slemproppen har gått... och när man sitter bredvid som studerande och lyssnar och då hoppas på att få en förlossning och så lägger barnmorskan på och man frågar vad det var så suckar hon och säger... tyvärr inget för dig... det var en slempropp...

så om du läser detta och din slempropp går... det är _inget_ tecken på att förlossningen är på gång... du kommer inte bli kallad in för kontroll eller så... vänta in sammandragningar som är smärtsamma och regelbundna... eller en vattenavgång... DÅ är det dax att föda barn... :-) Ta det lungt och VILA istället... ät gott. Vila så mycket du kan.. för DET kommer du att ha nytta av när det verkligen gäller...

det som är sannast om slemproppen är väl följande mening *med glimten i ögat* Bm till den födande kvinnan som precis kommit in - har slemproppen gått? kvinnan - Ja han är ute och parkerar bilen.

kejsarsnittsfortsättning

2006-02-22T02:46:00.000-08:00

Jag hörde för ett tag sedan en diskussion om att läkare diskuterar om att man skulle sätta ett värkstimulerande dropp ett par timmar innan ett planerat kejsarsnitt, just för att mamman skall få lite värkar, genom detta får barnet ett stresspåslag och producerar de så viktiga stresshormonerna som hjälper till att pressa fostervattnet ur lungblåsorna och hjälper barnet med omställningen till att liv utanför livmodern. Detta är isåfall ett sätt att också förbereda barnet på vad som komma skall. jag tycker om tanken.... Att förbereda barnet på vad som kommer att hända samt ge det så viktiga stresshormonerna för att minska risken för andningsstörningar som är vanliga vid sectioförlösta barn.

funderingar över kejsarsnitt

2006-02-21T02:38:00.000-08:00

Jag ramlade in i en diskussion igår huruvida man skulle önska sig kejsarsnitt eller försöka våga föda vaginalt.

Ja ramlade in är kanske fel ord för jag gav mig inte in i diskussionen utan läste lite granna och blev tillslut väldigt mörkrädd och bestämde mig för att inte ge mig in i diskussionen som i mina öron beskrev ett väldigt konstigt sätt att se på det där med att föda barn.

Speciellt de mammorna som motiverar sitt val med att de utsätter barnet för en större risk under en vaginal förlossning och att sjukvården skulle rekomendera det bara för att det är billigare och på så vis snåla med kvinnors liv och barnens välfärd.

Jag satt och läste med hakan vid knäna och frustrationen sprutandes innom mig. Jag tillhör visserligen den sorten som är mera rädd för ett snitt än för att föda normalt.

Men jag har ändå _full_ respekt för de som är förlossningsrädda... och jag anser att kejsarsnitt är fantastiskt bra att ta till när man måste eller inte har nått annat alternativ, barn som ligger i tvärläge, risk för tvillingkollision, föreliggande placenta, som ni kanske kan utläsa här anser jag inte att sätesläge är ett läge där man inte har nått annat alternativ.

Med alla de studier jag läst, föreläsningar jag fått och diskuterat MASSVIS fram och tillbaka med alla de läkare och barnmorskor som jag träffat så har ingen kunnat visa på att det är någon större risk att föda i säte här i sverige. Den större studien som finns där man påvisar en viss risk för barn som föds i sätes under en vaginal förlossning är gjord internationellt och i länder där man inte har de kriterier som vi hade i Sverige för att få föda i säte, därför har de en ökad incidens av skador, dvs större risk. Hade denna studie gjorts i Sverige med de förutsättningar vi har här, de kriterier som vi hade redan innan så anser man ifrån alla håll att risken _INTE_ hade varit större vid en vaginal sätesförlossning. Men det är en helt annan historia.

Många verkar vara oroade över att den vaginala förlossningen skall skada barnet och önskar då kejsarsnitt för att vara "på den säkra sidan". Detta är ett tänk som inte jag anser vara helt sunt. Iallafall inte om man är förstföderska.

Jag undrar dessutom vad det är för information som barnmorskorna på MVC ger till dessa mammor som inte kan göra dem säkrare eller hjälpa dem stilla sin oro. Det är i mina ögon idag alldelles för lätt att "välja" kejsarsnitt av någon luddig annledning som man inte riktigt utreder alla gånger. En vaginal förlossning är det _ABSOLUT_ bästa för barnet. Dels är det själv med ( i de allra flesta fallen) och startar upp förlossningen, barnet är alltså förberett på vad som komma skall och blir inte brutalt uppryckt av någon som skär sönder ditt tak och sliter ut dig ( ja det är så det går till, det är ingen vacker syn att se rakt ned i ett kejsarsnitt.... jag har gjort det flera gånger) till nått du inte alls är förberedd på. Vid en vaginal förlossning producerar barnet dessutom massa stresshormoner, katekolaminer som hjälper barnet att hantera det stresspåslag som det är för barnet att födas. Dessa stresshormoner hjälper till vid omställningen det är för barnet att börja andas. Stresshormonerna och den mekaniska pressen som det blir på barnets lungor vid födseln (vaginal) hjälper till att pressa fostervattnet ur lungorna och gör omställningen enklare för barnet. Stresshormonerna är positiva för barnet och dess överlevnad.

Vid ett kejsarsnitt har man mycket strörre frekvens av barn som får andningsstörningar efter förlossningen, de har ju missat både den mekaniska pressen samt stresspåslaget och är därför inte alls förberedda på omställningen det ändå är att börja andas luft med lungorna. Studier visar dessutom att 30% av barn som föds med kejsarsnitt drabbas av astma.

Ett kejsarsnitt är inget som man borde _önska_ om man har möjligheterna att föda vagnialt. De som inte kan av olika annledningar... ja då är jag den första som tackar för att vi har möjligheterna att göra ett kejsarsnitt på dessa kvinnor så att de och deras barn kan överleva. Fram till 1930 talet tror jag det var så var kejsarsnitt en otroligt riskfylld procedur. Tidigare så dog majoriteten av alla kvinnor som genom gått ett snitt, om inte pga själva operationen så efteråt i infektioner eller sepsis. Idag har vi fina metoder, vi har antibiotikan och vi vet hur vi skall utföra ingreppet sterilt. Trots detta är mödradödligheten 12 gånger så stor vid ett kejsarsnitt som vid en vaginal förlossning. Och den som har sett det som jag har sett... som exempelvis djupa sår i kejsarsnittsärr som inte läkt efter 4-5 månader... och är som ett hål rakt in i buken, alla endometriter, all smärta och feber, eller reoperationer pga att det läcker blod ut i buken, de önskar inget kejsarsnitt frivilligt.

Då får du spendera varje till varannan dag av din föräldraledighet med att gå till distrikstsköterskan och lägga om såret samt ha infektionsrisk och framförallt kanske _ONT_ av det.... Det är en högre kostnad för sjukvården med ett kejsarsnitt.... det är dagens sanning... jag tror summan blir den dubbla... men att obstetrikerkåren skulle säga att vi rekomenderar vaginal förlossning av ekonomiska skäl trots att snitt är det säkraste ... det är ABSURT. Och framför allt inte sannt... varför snittar man isåfall alla kvinnor vars barn ligger i säte? Om nu hela obstetrikerkåren är "överens" om att det i Sverige inte föreligger större risk att föda vaginalt vid rätt kriterier... och man ändå, pga att man inte vill riskera någonting väljer att kejsarsnittsförlösa, tänker man då ekonomiskt? Enligt studien så behöver man förlösa närmare 400 kvinnor med kejsarsnitt för att rädda ett barn från skada( detta var med de utlänska kriterierna inte de svenska) är det ekonomiskt att man då väljer snitt? ja risken finns ju allt även jag har helt fel syn på det hela.... det vet jag ju inte .... Allt som skrivs här är ju mina egna åsikter, erfarenheter och de lärdommar som jag fått av praktik, handleding, studier och föreläsningar..... Jag vet bara att om det inte gäller extrem fara för mitt eller mitt barns liv... så kommer jag 10 gånger av 10 välja en vaginal förlossning... även om min baby ligger i säte... godnatt....

en pluggvecka är avklarad

2006-02-18T02:37:00.000-08:00

och jag har fått positiva besked från sökt sommarjobb.
I sommar skall jag nämligen jobba på BB :-) Kul va.... Tyvärr är det dåligt betalt jämfört med andra jobb som jag blivit erbjuden men samtidigt så vill jag ju ha en chans att få arbete när jag är färdig om ett år och då gäller det att ha visat framfötterna innan, att jag kan arbeta, sammarbeta och verkligen brinner för mitt arbete.

Dessutom är vi klara med denna veckans teori... vi har haft handledning och det har varit skönt. Det behövdes verkligen pratas ut lite och jag önskar nästan att vi hade haft mera tid till handledning än vad vi hade. Hade gärna haft det varje gång. Seminariet gick bra och trots att min uppgift var väldigt känsloladdad så blev den godkänd vilket är otroligt skönt. Nu längtar jag bara efter MVC praktiken som det är dax för nästa gång. såååå spännande.

12 bebisar blev resultatet

2006-02-14T02:32:00.000-08:00

inte av det sista passet men väl utav hela denna praktiken....

för på det sista passet så föddes en rätt så rejäl liten flicka som var ljuvlig ända ut i fingerspetsarna. Ännu ett perfekt litet underverk och en mamma som knappt var påverkad av värkarna förutom precis i det sista krystskedet.

Det är härligt att se... dock kändes det som om jag gjorde de simplaste fel... satte navelbandet på nålföraren istället för peangen... hittade inte saxen osv osv.

Resten av passet gick åt till att fylla i alla papper... ni kan inte tro hur mycket papper det är , men vart enda förlossning skall ju dokumenteras eftersom vi redan nu börjar att räkna förlossningar, och förutom det skall varje passning räknas ( vård under graviditet eller förlossning som inte slutar i att barnet föds) varje barnskötning (kontroller, k vitamin, längd vikt, att gommen är hel och att anus är öppen...

Så det blir några rutor på varje papper att fylla i om man säger så. Nu är dock praktiken klar för denna gången, alla papper är ifyllda, jag är godkänd på placeringen och nu är det tillbaka till skolan och om några veckor är det MVC som gäller. Det skall bli otroligt spännande. För varje del av detta yrket är ju spännande. Och det är verkligen ett mångsidigt yrke

när det som inte får hända händer

2006-02-12T02:30:00.000-08:00

när jag skall vara professionell och finnas där.
När jag skall klara av att hantera situationer som jag i mitt vildaste sinne inte ens vill föreställa mig... när tårarna trillar fasten jag kämpar för att hålla dem inne..

När kroppen är i uppror och själen skriker att det är fel.... och jag ändå skall finnas där, och jag faktiskt vill finnas där, vad gör jag då.
Vad skall jag säga när inga ord räcker till?

Vad skall jag göra för att visa mitt stöd och min vilja att finnas där och att jag faktiskt inte alls vill springa undan i ett hörn?
När inga ord räcker till.
Det värsta som kan hända har hänt.... jag var inte där, men det hände, och det skrämmer mig för det var väldigt nära att det skulle varit jag som varit där.

Som tagit emot och som fått stå där....
Nu blev det inte så och den som istället gjorde det kunde inte varit mera rätt för att hantera situationen, en fantastisk och empatisk människa... men det kunde varit jag. Jag vill också vara den som kan hantera situationen fasten den är svår. Jag vill inte sticka huvudet i sanden och låta nån annan ta hand om den som är jobbigt. Jag vill finnas till hands.... Men hur?

eleven babies and still counting

2006-02-11T02:25:00.000-08:00

Ja nu mina vänner börjar det kännas riktigt bra....
Nu när jag får förlösa helt själv.. bm står bara bredvid och vägleder ev muntligt och låter min annars själv ta hand om förlossningen själv.
Idag har jag förlöst en kvinna som var 7 gravida 4 para... Det var en fantastisk upplevelse och jag var där hela tiden.

Igår förlöste jag själv även då och även den förlossningen var fin. Det är så förvirrande dock att ha både livet och döden i samma ända om man säger så.

Jag börjar tro och ana att tom jag kommer att kunna bli en förlösande barnmorska ändå. Det är bara lite mera jag måste lära mig innan dess.... lite mera kött på benen samt vana. Men jag längtar efter varje pass.... nu är statistiken tom riktigt bra.

Av mina 11 förlossningar är det 4 komplicerade och 7 normala... ÄNTLIGEN......

statistiken är avsevärt förbättrad

2006-02-08T02:25:00.000-08:00

Av de nio förlossningar jag nu deltagit i så är det 5 stycken normala förlossningar. Och mittbedömningssamtalet har avlöpt väl. Handledaren gav mig ett positivt omdömme och allt känndes faktiskt bra. Förlossnignen jag deltog i idag som blev nr 9 i ordningen var en PN, treföderska och resultatet blev en ljuvlig gosse.

Det var en snabb förlossning, öppen 8-9 cm när vi kom in till badet, och en halvtimme senare föddes barnet.... Efterskötning och barnskötning helt UA.... Och nu känns det bra....

en PN

2006-01-31T02:24:00.000-08:00

UNDERBART.... 3 föderska, cx öppen 6 cm, och två timmar senare partus av ännu en söt liten tös. Livet kan vara gott..

men pappan då...

2006-01-30T02:21:00.000-08:00

Jag har nog alltid trott, omhändertagande som jag är (eller iallafall vill tro att jag är), att jag skall ta /eller tar hand om hela paret lika mycket, och inte bara bryr mig om den födande mamman.

Ett par upplevelser jag varit med om på förlossningen har fått mig att fundera över detta. Dels en av de senare förlossningarna dels när jag ser samspelet mellan föräldrarna under och efter förlossningen.
Ett par saker har fastnat i huvudet.... många säger att pappor under förlossningen ofta blir väldigt fokuserade på att hålla reda på tekniken och att på så vis ha någon "egen" uppgift, och jag är benägen att hålla med, mången pappor har gillat när man visar dem hur de kan lyssna på hjärtljuden via tratten, hålla koll på när värkarna startar med toco mätaren eller hjälpa till att räkna. De går in för sin uppgift med liv och lust. Räknar värkar, minuter och tittar på tocomätaren för att berätta för sin kvinna när värkarna kommer.

Men det är samtidigt lätt att man ser dem som den starka tåliga mannen som klarar av att både räkna, lyssna efter hjärtljud och hålla koll på värkarna och inte lika lätt att se när det kanske blir för mycket för den blivande pappan. Vid en av förlossningarna när det gick ganska så fort så blev pappa väldigt snabbt väldigt blek och vips så låg han på golvet... inte avsvimmad då utan för att han lagt sig där själv, när han kände att han behövde det... jag försökte med att fråga om han behövde en kudde eller något att dricka men nej han ville heldre sträcka ut på golvet och trodde att det var det han behövde.
Fokuserad som jag var på det nya lilla livet som kom fram 3 krystvärkar senare så kände jag att jag inte just där kunde stötta pappan så mycket som han kanske behövde eller som jag hade önskat. Det fick mig att tänka efteråt.... vad kunde jag gjort annorlunda.
Hur tar jag bäst hand om pappan, gör jag det genom att ge honom all information om vad jag gör eller vad det är som händer med hans kvinna / barn eller ger jag kanske honom då för mycket info som han inte kan hantera.
Jag visade samma pappa hur han med tratten kunde lyssna på barnets hjärtljud. Vart han skulle sätta tratten och vad han skulle lyssna efter, för som min handledare sa så trodde hon att om tratten står framme och synlig och paret vet hur de skall göra så trodde hon att de använde den när vi inte var där för att lyssna, kanske av nyfikenhet, kanske för att stilla oro... oavsett orsak egentligen så är det ett enkelt sätt att göra pappa delaktig.
En annan pappa var väldigt tyst tills det blev bestämt att det blev ett kejsarsnitt flera timmar in på förlossningen.... då var det lättare för honom att vara delaktig, när han kunde sälla massa frågor och få en roll som var bara hans, han skulle söka all information, ta hand om barnet när det kom ut och fick tom vara med och tillsammans med läkaren rita ut vart snittet skulle läggas för att det skulle synas minst och se snyggast ut efteråt.

Andra pappor är helt tysta under hela förlossningen, dessa är de svåraste.... för jag får inget grepp om hur jag bäst skall stötta dem, en tyst mamma kan man puscha ändå med uppmuntran eller stöttning om hur hon bäst andas eller förslag på att ändra ställningar.... den tysta pappan är mycket mycket svårare. Vill han överhuvudtagt ha nån information, vill han att jag föreslår honom saker han kan göra, som att bistå med massage tex? eller vill han mest bara vara i bakgrunden? Tycker han det är jobbigt? Känner han att jag kommer och tar över? En dag kanske jag lär mig :-)

äntligen

2006-01-27T02:20:00.000-08:00

en normal förlossning. En verkligen PN... två timmar efter att vi kommit in till paret så föddes det en ljuvlig liten flicka. Det känndes så skönt att det inte bara skulle vara komplikationer hela tiden. jag fick återigen suturera och det känns faktiskt riktigt bra. Jag tror nog att jag skulle kunna bli bra på det dära tillslut , hoppas jag iallfall. Nu längtar jag riktigt till nästa pass

går det troll i det?

2006-01-23T02:18:00.000-08:00

Iallafall känns det så just nu.
För efter 4 stycken förlossningar på raken så är det endast en som varit normal. Min första slutade i ett akut sectio, den andra var en PN, tredje blev ju en hög sugklocka och ett POS och nu sista passet var det en total sfinkter ruptur. Alltså en grad 4 bristning som läkaren fick suturera i narkos.

Varför kan jag inte få några normala förlossningar? Jag kände redan efter denna förlossningen där vi hade en mycket trött och rädd mamma, en bm och en uska som hjälpte till med att stärka benen, jag och min handledare som försökte göra perinealskydd samt leda bebisens huvud och den läkare som gjorde yttre press när fosterljuden börjde få svårt att hämta sig emellan värkarna, att jag var darrig på handen.
När vi satt för att dokumentera så var det mycket svårt att koncentrera sig och jag kan nog säga att jag inte riktigt mådde ok. Kännde mest att jag vill nog gå hem.... Sen skulle vi få nått lätt sa min handledare, en inskrivning i v 32 , övertag från ett annat sjukhus med en prematur vattenavgång. Enkelt blev väl inte det heller med tanke på att CTG direkt visade flera djupa deccelerationer, in vända mamman på ena sidan, när deccelerationerna fortsätter, in vända på andra sidan.... flertalet gånger. Dessa kan enl handledaren bero på en ev navelsträngsprolaps.

In , kalla på läkaren, försöka göra undersökning, direkt blir kurvan takykard istället. Så även där inne blev det dramatiskt. Dock så lugnade ctg kurvan ned sig efterhand och när vi gick hem såg det bättre ut men jag känner mig rätt så mör. Är det inte meningen att jag skall ha några normala förlossningar som jag kan räkna? Så som det står nu har jag varit med på 4 men 1 får jag räkna (möjligtvis 2). Jag känner mig ganska så inkompetent och förrvirrad. Är det bara en sådan dag eller har jag helt fel koll på vad detta yrket innebär? Just nu så känns det ju så iallafall. Hoppas på bättre tur. Score denna veckan 2 flickor 2 pojkar.

en dag med mycket instrument

2006-01-21T02:18:00.000-08:00

Den förlossningen som jag tilldelades idag fick en lång utdragen progress. Efter ett tag valdes det att avsluta förlossningen med en sugklocka samt ett klipp. Jag fick själv suturera ganska så mycket av klippet efteråt. Sydde både enstaka djupa stygn samt intracutana stygn med både rak samt böjd nål. Det är skönt att ha suturerat för första gången.... det släpper på mycket oro. Idag var det flera akuta kejsarsnitt samt en hög sugklocka.

fredag

2006-01-20T02:12:00.000-08:00

det sista passet blev otroligt lungt.
Kanske är det jag som har en lugnande inverkan för det verkar som om all födande aktivitet avtar så fort jag närmar mig förlossningen. De dagar jag varit ledig eller precis innan jag gått på ett pass kan det vara hur många förlösta som helst.
Sist jag var ledig hade de tex förlöst 6 stycken tror jag det var. Nåväl. Jag trodde först jag skulle uppleva det som väldigt jobbigt att arbeta natten. Dels för att jag inte arbetat ett nattpass på länge och definitivt inte har vanan inne. Dels för att jag inte kunde sova in mig innan det var dax att åka iväg. men det gick riktigt bra och var riktigt mysigt och trevligt.
Mycket av den dåliga stämningen var borta, alla var trevliga och tillmötesgående och vi hade ett riktigt trevligt pass. Det känns otroligt skönt. När jag kom var det en mamma som förlösts vid 7 tiden och där fick jag hjälpa till med efterskötningen.

Äntligen känndes det som om jag gjorde nånting mer än att bara stå bredvid och titta på. SKÖNT. Att hantera spädisar har jag ju iallafall vanan inne av. Vid elva tiden följde vi med paret upp till BB för att installera dem på ett föräldra rum. det var deras första barn och en ljuvlig liten pojke. Efter detta hade vi enbart en patient som fick sovdos för att kunna sova. Henne hade den andra brnmorskan hand om för att vi skulle ta de som kom in och ev var i gång i ett aktivt förlossningsarbete. Någon sådan dök aldrig upp dock. Vid midnatt ringer det en kvinna 3 gravida - 1 para nu gravid i v 26 med minskade fosterrörelser. Denna kvinna kom senare in för kontroll och bebisen mådde utmärkt.
Resten av natten hade vi ingenting att göra. När klockan närmade sig fem så gav jag upp hoppet om att nån förlossningspatient skulle dyka upp , och eftersom jag slutar klockan sju så är det knappast heller troligt att det skall dyka upp någon som är i ett så långt framskridet förlossningsarbete att det skall bli en förlossning som är klar innan klockan 7. Då valde jag att åka hem och sova. De andra passen hade jag stannat över sammanlagt 2 timmar så att nu gå två timmar tidigare var ok för min del. Jag vill ju att det skall finnas någonting för mig att se/göra när jag väl är där... inte bara sitta av tiden. Det kommer jag inte att bli någon bra barnmorska av... Imorgon är det dax för nästa pass. Då blir det ett kvällspass.

Från ingenting till ett nytt liv

2006-01-19T02:09:00.000-08:00

Det är en närmast krampaktig tystnad i rummet....
bortsett från den födande kvinnan som ger i från sig både småskrik och flämtande andetag annars är det hjärtljuden på stan apparaten som tickar på.
Och så plötsligt
ett ljud
ett skrik
ett nytt liv
ett barn.

Mina ögon tåras, jag hjälper den lilla upp på mammas bröst och får svårt att fokusera på nått annat... från inget så är vi en till..... jag förstår det fortfarande inte.
Det är så stort. så mycket större än jag någonsin anade. och här är jag... mitt i allt.

Och jag är så liten så liten.... men en del i detta underbara som sker... från ett pickande hjärta på en skärm till ett helt nytt liv....

Andra passet idag

2006-01-18T02:07:00.000-08:00

o det känns kanske lite bättre. Fortfarande är det otroligt mycket tankar som surrar i mitt huvud och de lär väl aldrig sluta antar jag... detta är ett sådant yrke som man ältar och aldrig slutar tänka på. Det var en genomgång av stan/ctg kurvor i rondrummet och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag någonsin skall kunna lära mig att tolka sen sådan kurva... det är ju verkligen verkligen skitsvårt. accelarationer, decelarationer, variabilitet, basalfrekvens... blä bluttan blä... det enda jag vet är att det skall vara en basal mellan 120 - 150 slag /minut helst skall det vara en god variabilitet för att det visar på ett aktivt barn som mår bra... accelatationer = bra decelarationer = dåligt. resten hoppas jag att jag skall kunna läsa mig med tiden... föresten Jag har fått förlösa... Med barnmorskans händer på mina visserligen men samtidigt .... stort... jag fick hjälpa till att ta emot barnet och lägga upp det på mammans mage... och vet ni vad.

Jag tappade det inte.

slut i huvudet

2006-01-16T02:00:00.001-08:00

Inte kan jag säga att jag mår särskilt bra av att komma hem efter detta första pass på förlossningen. Och det är inte ens arbetets fel, jag lyckades komma hela 5 minuter för sent efter att ha hamnat bakom en traktor på vägen upp till sjukhuset. Ingen vidare start.... och naturligtvis fick jag mig en känga för det när det var dax att gå hem :-( Ses i morgon.... tyst.... helst i tid... inga traktorer !
Jaha... precis som om det är nått man vill, det är inte nog jobbigt med att faktiskt komma för sent? Bah... jag hörde på hennes röst att hon inte trodde mig men det är ju hennes problem. För om jag nu bara skulle hitta på en undanflykt så skulle jag väl ändå välja en bättre eller mera trovärdig en?
Ingen muntergök.... nä det hade jag fått höra innan att min handledare var och det fick jag ju ganska så omgående bekräftat... men hon var otroligt bra mot föräldrarna så det får jag ändå ge henne credit för. Men jag känner ärligt talat inget förtroende för henne. Det är ingen som jag skulle dela med mig av mina tankar o känslor med för hon ger en intrycket av att hon inte är intresserad av att lyssna. Det är jobbigt tycker jag med människor som får en att känna som om man tränger sig på dem när man berättar om nått, som om det jag har att säga inte alls är intressant på nått sätt. :-( tråkigt men sannt.
Nåväl, jag har fått göra en del idag iallafall. Min första VU med cervix status.
Det _var_ svårt att känna men dock inte riktigt så svårt som jag trodde att det skulle vara. Jag fick sätta ctg och jag fick göra en amniotomi, dessutom fick jag för första gången sterilklä mig för att vara med på ett akut sectio... Det har jag inga som helst problem med... men allt annat... det är jobbigt att vara studerande som sagt, speciellt när man känner sig ovälkommen och när man hör personalen sitta och diskutera att de har 5 elever denna terminen och att de inte vill ha flera. Och man hör barnmorskor sitta och kommentera att de verklgien _inte_ vill ha några elever. Då känner man ju inte alls sig i vägen eller så.... men men det kanske blir bättre. Imorgon så får jag mejja ned ev traktorer och vara i goooooood tid.
slutresultat: 1 gravida - amniotomi - NO2 - utebliven progress - akut sectio i slutet av passet.

Så var det äntligen dax

2006-01-16T02:00:00.000-08:00

Idag börjar min praktik på förlossningen.
Jag är nervös, lycklig, spänd, glad ja alla känslor på en gång tror jag. Det känns som om jag har hjärtat i halsgropen samtidigt som det känns som om detta är det naturligaste för mig i hela världen. Jag har ju gjort det här förut... eller har jag? Jag vet inte. Det är skräckblandad förtjusning iallafall. Nu när obstetriktentan är gjord och jag är godkänd så jag slipper tänka mera på att jag skall behöva göra omtenta eller nått liknande. Det är väldigt skönt. Jag kommer säkerligen att ha en massa massa mera tankar och känslor i huvudet när jag kommer hem ikväll. Skall försöka få dem på pränt så snart som möjligt.

Neotenta

2006-01-09T01:55:00.000-08:00

Så var den sista tentan för terminen skriven och inlämnad.
Det känns skönt. Den var lite svårare än vad jag räknat med men samtidigt så kändes det som om det gick bra. Svaret kommer redan i nästa vecka och det är samtidigt som vi börjar att praktisera igen.

Det känns otroligt spännande med tanke på att vi nu under denna praktiken skall ha varit med och tillsammans med handledare förlöst 10 stycken . Det är hands on som gäller. Spännande.. Det är nu allting drivs till sin kulmen på nått sätt. Allt som man velat så länge kämpat för så hårt och önskat så hett... det drivs till sin spets på nått sätt och man får verkligen testa sig själv och sina kunskaper samt omdömmen.
Men om jag inte passar för det här då? Vad gör jag då? Har jag då kastat bort 4.5 år ( & året på komvux är ej att förglömma så 5.5 år) för det är ju inte sjuksköterska jag vill bli o inte jobba som det heller... det är mycket tankar som surrar i huvudet på mig kan jag lova

the verdict is in...

2005-11-25T01:53:00.000-08:00

tentan alltså....
Den fick vi tillbaka idag. Jag klarade mig och det tror jag att de flesta av oss gjorde. Vet inte med mig hur det är för alla de andra men de flesta såg glada och lättade ut. Jag klarade mig faktiskt med en ganska så bred maginal men det var ändå ett par poäng ifrån full pott. Dock är detta helt OK för min del. Jag är bara lättad över att det första kapitlet är över. Nu lägger vi gyntentan till handlingarna.....

tung vecka

2005-11-24T01:53:00.000-08:00

När man haft en hel vecka fylld med föreläsningar om alla de möjliga (och omöjliga för den delen) komplikationer som kan uppstå under graviditet och förlossning så upplever jag iallafall nästan känslan av att det alltid kommer att gå snett, inga barn kommer att födas levande och med PN (PN = partus normalis dvs normal förlossning) utan det kommer att bli skulderdystocier, HELLP, eklampsi, störtblödningar, sugklockor, snitt, bristningar & rupturer ja allt.
Men jag antar att det är en ganska vanlig känsla hos någon i min situation.
Jag menar det är inte så att allting går fel eller att det alltid blir komplikationer men när man då hårddrar det och tar med alla dessa ovanliga komplikationer och dessutom kör alla på en gång så blir det ganska så tung stämning.

Jag har dessutom fått lära mig/veta en massa som jag inte hade en aning om innan... som att studier visar att hos barn som förlösts med kejsarsnitt har man i studier sett en mycket högra frekvens av astma.
Hela 30% av barnen.

Att kejsarsnitt är förknippat med en _12_ så hög mödradödlighet som vid en VF. (VF = vaginal förlossning)

Att man i Sverige hade stränga kriterier redan innan för vilka som skulle få föda i säte innan alla skräck studier kom, så att siffrorna för att sätesförlossning skulle vara förknippat med en ökad risk för skador på barnet stämmer troligtvis _ inte_ med de sätesförlossningssituationer vi har/haft här i sverige.

Att ppiller och flera andra hormonella preventivmedel får en _mycket_ sämre effekt hos kvinnor som väger > 90 kg.

Ja det var massor... jag kan säkert fortsätta räkna upp en massa.... men det får bli en annan dag...

sista fältstudiedagen och äntligen en förlossning

2005-11-15T01:46:00.000-08:00

2 gravida - 1 para, kommer ca 18.00 med vattenavgång och värkar. På kvällen strax innan jag skall gå hem framföds ett perfekt underbart litet flickebarn. Jag har återigen fått bevittna ett mirakel. När mamman tackade för hjälpen efteråt så kände jag att NEJ.... det är jag som skall tacka. För jag fått äran att dela denna fantastiska stund med er, när ni ger livet åt erat barn... Jag tror det var minst en tår som trillade. Nästa praktik blir inte fören i januari.

tredje dagen (MVC)

2005-11-07T01:35:00.000-08:00

3 cellprover 2 gravkontroller ppiller rådgivning dagen den flyger iväg när det är praktik. Jag känner mig välkommen och det känns toppen. Att känna magen är fortfarande en hel djungel... men man lär väl sig efterhand antar jag... längtar till våren då jag får gå 5 veckor på mvc... o tillslut ta egna patienter...

då förra tentan gick bra

2005-11-05T01:53:00.000-08:00

så är det dax att börja plugga till nästa. Obstetrik är det denna gången och jag tror inte att denna tenta kommer att gå lika smidigt som den förra. Men man kan ju hoppas. Antikonceptionstentan gick också bra. Fast med hemtenta hade man nästan inte förväntat sig nått annat. Det är ju ett intressant ämne och vi hade fått ett jätte bra material. Nu får vi se om man orkar ge sig in o börja plugga till nästa tenta....

tentan är över

2005-11-04T01:31:00.000-08:00

och det kändes väl som jag skulle ha klarat den.

Det som känndes bäst var väl egentligen att jag upplevde att jag kunde mera än vad jag hade trott när jag väl satt där med papprena framför mig.

Skönt....

Frågorna var framförallt på genetiken (ärftlighet och delning av könsceller) menscykeln lite anatomi o inkontinens o lite annat. Jag skrev ganska så mycket och var klar efter 1 timme och 55 minuter.

Tentan bestod av 28 frågor och max kunde man få 53.5 poäng. Jag svarade på alla frågor utom 2. Det jag är osäker på är om jag får full pott på alla frågorna. Men jag skrev ned lite och tog med hem. Enligt mina beräkningar hade jag då 35 rätt och 8 osäkra. Man skall ha 40.25 för att bli godkänd. ( vi har iallafall spärren vid 75%) när jag räknade hemma kom jag fram till att jag har ca 40 poäng.

När jag diskuterade med en kursare så kom jag fram till att jag nog har flera. Iallafall känns det som om jag skulle ha klarat tentan så det är det jag tänker leva på nu ett par dagar innan det är dax att börja skriva hemtenta i anti konception.

GOTT..... en tenta närmare målet.... *ler*

idag är det första tentan

2005-11-03T23:41:00.000-08:00

gynekologi är först ut... jag har inte alls svårt för det egentligen utan tycker att det är både roligt och intressant. _DET_ är inte det som är problemet... problemet är att det är för mycket och att jag inte fått tid för att sitta ned och plugga. Det händer hela tiden någonting som gör att jag inte kan få ro eller ens tid över till att plugga. Barnen gnäller... mannen får jobba över eller så är det nått annat. Antingen är det ett tecken från ovan att jag verkligen måste ta det lugnt eller också så vet jag inte vad. Ett tecken på att jag kommer klara den ändå kanske? *ler* Tror dock inte att det är så enkelt. Våran lärare försökte trötsta stressade elever igår genom att säga att det är _lugnt_ ni kommer att ha gott om tid och det var ingen som förra året missade tentan... det kanske lugnade en del men mig stressade det bara ytterligare. Jag menar nån skall ju vara den första till att inte klara av den eller hur? *ler försiktigt* Nåväl... jag har kommit fram till att det inte alls är upp till mig längre... jag kan småläsa igenom mina anteckningar nu men mera det gör jag inte. För som sagt sitter det inte nu så sitter det inte alls. Kommer det mycket frågor på menscykeln och std, cancer o prolaps så klarar jag nog denna tentan med bravur.... allt annat veti sjutton... jag får återkomma i eftermiddag.... antingen med ett ihaaaa eller :-( nått annat

andra fältstudiedagen på förlossningen

2005-10-29T23:40:00.000-07:00

Och inte en enda förlossning så långt ögat kunde nå.

Ett bukobs i tidig graviditet samt en förstföderska som när jag åkte därifrån var öppen endast 3 cm (vilket tagit lång tid) vilket troligast innebär att det inte blir nån förlossning idag (kanske sent ikväll/natt).

Massor av funderingar i mitt huvud.... Kommer jag klara av detta?
Kommer jag bli en __BRA__ barnmorska som man kommer att minnas med ett leende från sin graviditet och/eller förlossning? Kommer jag klara av allt ansvar? Jag hoppas det men ibland tvekar man inför ansvaret... Samma känsla som gör att man brinner för kvinnorvård och förlossningar samma starka känsla som bränner bakom ögonen av stolthet varje gåbng jag får vara med och dela en annan kvinnas största upplevelse i livet... samma känsla gör att det känns som om mina ben skakar av rädsla inför det stora ansvaret.... Man vill ju _ALDRIG_ göra någonting fel....

Första dagen på förlossningen (1 av 3)

2005-10-28T23:38:00.000-07:00

Spännande verkligen med stort S.

Och vad händer???? Jo inte en patient så långt ögat kan nå, inga födande kvinnor kan denna klinik uppborda, (även om där fanns överburna kvinnor som säkert skulle det vilja).

Inte en enda kvinna med en enda liten värk så långt ögat kan nå.
Dessutom säger barnmorskan som jag gick med att det är torka nu. Det har varit dåligt med förlossningar hela veckan, en del av bm på avd har inte förlöst på en månad.... ujujuj.. undrar hur resterande dagar blir.
Istället har vi diskuterat en del, gått runt på avdelnigen, tittat på apparater och manicker samt kollat läkemedel och journaler.
Jag älskar att vara där, att insupa atmosfären, lyssna till barnmorskorna och deras erfarenheter, se mig omkring och kanske nånstanns ana att HÄR skall jag arbeta en dag... kanske.....

andra dagen

2005-10-26T23:37:00.000-07:00

halv dag.
spiral, ppiller, grav kontroll och allt är fortfarande lika roligt

första praktikdagen (MVC)

2005-10-24T23:34:00.000-07:00

Eller egentligen är det fältstudier så här i början men det är spelar inte så stor roll.
Jag älskar det! Det är detta jag vill göra... sååååå mycket... jag vill arbeta med mottagningsarbete, grav kontroller och allt detta.

Det är värt alla år av jobbigheter och usch...
dagens patienter:
2 cellprov
1 p spruta
4 grav kontroller
2 ultraljud
1 ppiller

vem är jag då

2005-07-15T23:32:00.000-07:00

Jag som skall bli barnmorska.
I denna blogg vill jag vara anonym, iallafall så anonym som det går.
För min egen skull och för att iunte basunera ut mina tankar till hela världen bara så där... jag är en småbarnsmamma på runt 30 (på en höft så där) som närt barnmorskedrömmen i flera år nu och kämpat för att nå dit.

Först 1 år på komvux sen tre års kämpande med sjuksköterskeprogrammet och sedan nu den sista slutspurten som ligger framför mig. 1.5 år på en högskola någonstans i Sverige. Jag är en glad och positiv tjejj som verkligen brinner för det här med kvinnovård. Det känns otroligt starkt i hela kroppen att det är detta som jag vill göra och jag bara måste nå dit....

En dag vill jag jobba på min egen privata mottagning.... det är iallafall drömmen....

jag skall bli barnmorska

2005-07-14T23:29:00.000-07:00

Idag kom beskedet jag väntat på, längtat efter och faktiskt inte alls trott skulle komma. Ett positivt besked från en skola nånstans i sverige som ville ha mig som studerande.

Barnmorske programmet. Jag börjar i slutet av augusti och kommer att vara färdig barnmorska i januari 2007 om allt går vägen för mig. Nu är jag iallafall på väg mot mitt mål... som jag redan kämpat för i över 4 år.... Jag skall bli barnmorska.... *svävar på moln*

barnmorska = jag???

2005-07-01T23:27:00.000-07:00

Sedan jag fick barn första gången har jag drömt om att jobba innom förlossnings eller mödravården. Helst med mödravård och med mammor som mår dåligt under sin graviditet. Jag har själv erfarenhet av svårt graviditetsillamående och kännde att jag ville göra mera för dessa kvinnor som mår så dåligt. Målet har länge kännst långt borta då jag varit tvungen att läsa länge för att nå mitt mål.

Först var jag tvungen att läsa in ämnen på komvux för att ens vara behörig för högskolan, sen så göra högskoleprovet inför högskolan, 3 år på sjuksköterskeprogrammet och efter det söka och hoppas på att komma in.

Jag brinner för kvinnor hälsa, hela biten, att se kvinnan ur hennes alla olika åldrar och aspekter och de problem som hon ställs inför i varje ålder. Det är faschinerande.