ang min tidigare ganska så fasta ståndpunkt vad det gäller kejsarsnitt.
Som om jag skall vara riktigt riktigt ärlig faktiskt står fast och snarare är ändå fasteare idag än tidigare…
Jag har nu sett så mycket som har förstärkt mina känslor av att det inte bara är att snitta hej villt och säga att det ärett naturligt sätt att få barn på. Jag har sett så fula kejsarsnittsärr, sår som vätskar sig och öppnar sig och mammor som mår gräsligt dåligt efter sitt snitt… Efter den sista månaden så kan jag lätt säga att ÖVER hälften av de snittade har problem med sitt snitt. och då räknar jag inte in katastrofsnitten. Jag har sett patienter med endometriter, feber, förstoppning och urinretention direkt relaterat till snittet… sår som inte läker, patienter som får reopereras för att det blöder innifrån snittet och efter ett dygn står 1700 ml blod i buken. Patienter vars snittsår det verkligen RINNER ur illaluktande vätska så att tjocka abs förband inte tar upp allt läckage och kvinnor som får gå på starka doser intrevenös antibiotika…
Jag kan ibland känns oro när jag ser dessa sår… vad är det vi gör mot våra kroppar? skär sönder dem, sliter isär muskler, bränner blodkärl, tar hål på livmodern ,syr sätter agraffer o suturerar ihop…. dessa patienter får aldra oftast 152 ggr mera ont än sina med systrar, många ggr helt oförberett, kräver starka doser av smärtlindring och mår inte alls bra efter snittet, oavsett planerat eller inte. Många blir förvånade över hur ont det faktistk gör efteråt och att de är så starkt begränsade i sin rörelseförmåga. För en del en ren chock. Barnen är ofta lite mera tagna och kräkiga…
jag är otroligt tacksam att vi lever i ett land där det finns möjligheter till kejsarsnitt, att vi har den fina antibiotika och eftervård som vi har som gör att dessa saker verkar som petitesser kanske, och jag är den första som skriker att snitta då, när det är nödvändigt. och på en medicinsk indikation, Men det skrämmer mig alla dessa saker vi gör och alla dessa biverkningar det har…
En annan sak som jag tycker är ganska talande… det enda dödsfallet vi haft de senaste 20 åren på det sjukhuset jag arbetar på är från ett snitt. Pat fick en lungembolie och dog under op. alltså en blodpropp i lungan direkt orsakad av snittet…. och det är för mig otroligt skrämmande….
1 comment:
Min första son förlöstes med urakut snitt då jag var öppen 10 cm. Trodde i det ögonblicket att han skulle dö. Det tog 6 minuter från läkarens beslut till att min första son var ute, ink rulla ner till op, sammankalla två team, söva mig etc.
Ja, snittet gjorde rejält ont efteråt, men chocken gjorde mer ont.
Min andra son förlöstes med planerat snitt. Risken för att uppleva samma sak igen var låg men konsekvensen hög.
Andra snittet gjorde mer fysiskt ont men jag slapp den posttraumtiska stressen och även stressen under graviditeten då mitt snitt beviljades redan i vecka 18.
Såvitt jag förstått är jag en tämligen typisk planerat-snitt patient i form av andraföderska med tuff förlossning i bagaget.
Merparten av min omgivning som snittats planerat har gjorts så pga felliggande moderkaka eller allvarliga skador vid en tidigare förlossning.
Får en stark känsla av att skriverier i tidningar ger en skev bild av snittföderskor som lågutbildade, lata etc Vore intressant med mer seriösa reportage kring utvecklingen snarare än den skambeläggning som pågår.
Post a Comment