en PN

UNDERBART.... 3 föderska, cx öppen 6 cm, och två timmar senare partus av ännu en söt liten tös. Livet kan vara gott..

men pappan då...

Jag har nog alltid trott, omhändertagande som jag är (eller iallafall vill tro att jag är), att jag skall ta /eller tar hand om hela paret lika mycket, och inte bara bryr mig om den födande mamman.

Ett par upplevelser jag varit med om på förlossningen har fått mig att fundera över detta. Dels en av de senare förlossningarna dels när jag ser samspelet mellan föräldrarna under och efter förlossningen.
Ett par saker har fastnat i huvudet.... många säger att pappor under förlossningen ofta blir väldigt fokuserade på att hålla reda på tekniken och att på så vis ha någon "egen" uppgift, och jag är benägen att hålla med, mången pappor har gillat när man visar dem hur de kan lyssna på hjärtljuden via tratten, hålla koll på när värkarna startar med toco mätaren eller hjälpa till att räkna. De går in för sin uppgift med liv och lust. Räknar värkar, minuter och tittar på tocomätaren för att berätta för sin kvinna när värkarna kommer.

Men det är samtidigt lätt att man ser dem som den starka tåliga mannen som klarar av att både räkna, lyssna efter hjärtljud och hålla koll på värkarna och inte lika lätt att se när det kanske blir för mycket för den blivande pappan. Vid en av förlossningarna när det gick ganska så fort så blev pappa väldigt snabbt väldigt blek och vips så låg han på golvet... inte avsvimmad då utan för att han lagt sig där själv, när han kände att han behövde det... jag försökte med att fråga om han behövde en kudde eller något att dricka men nej han ville heldre sträcka ut på golvet och trodde att det var det han behövde.
Fokuserad som jag var på det nya lilla livet som kom fram 3 krystvärkar senare så kände jag att jag inte just där kunde stötta pappan så mycket som han kanske behövde eller som jag hade önskat. Det fick mig att tänka efteråt.... vad kunde jag gjort annorlunda.
Hur tar jag bäst hand om pappan, gör jag det genom att ge honom all information om vad jag gör eller vad det är som händer med hans kvinna / barn eller ger jag kanske honom då för mycket info som han inte kan hantera.
Jag visade samma pappa hur han med tratten kunde lyssna på barnets hjärtljud. Vart han skulle sätta tratten och vad han skulle lyssna efter, för som min handledare sa så trodde hon att om tratten står framme och synlig och paret vet hur de skall göra så trodde hon att de använde den när vi inte var där för att lyssna, kanske av nyfikenhet, kanske för att stilla oro... oavsett orsak egentligen så är det ett enkelt sätt att göra pappa delaktig.
En annan pappa var väldigt tyst tills det blev bestämt att det blev ett kejsarsnitt flera timmar in på förlossningen.... då var det lättare för honom att vara delaktig, när han kunde sälla massa frågor och få en roll som var bara hans, han skulle söka all information, ta hand om barnet när det kom ut och fick tom vara med och tillsammans med läkaren rita ut vart snittet skulle läggas för att det skulle synas minst och se snyggast ut efteråt.

Andra pappor är helt tysta under hela förlossningen, dessa är de svåraste.... för jag får inget grepp om hur jag bäst skall stötta dem, en tyst mamma kan man puscha ändå med uppmuntran eller stöttning om hur hon bäst andas eller förslag på att ändra ställningar.... den tysta pappan är mycket mycket svårare. Vill han överhuvudtagt ha nån information, vill han att jag föreslår honom saker han kan göra, som att bistå med massage tex? eller vill han mest bara vara i bakgrunden? Tycker han det är jobbigt? Känner han att jag kommer och tar över? En dag kanske jag lär mig :-)

äntligen

en normal förlossning. En verkligen PN... två timmar efter att vi kommit in till paret så föddes det en ljuvlig liten flicka. Det känndes så skönt att det inte bara skulle vara komplikationer hela tiden. jag fick återigen suturera och det känns faktiskt riktigt bra. Jag tror nog att jag skulle kunna bli bra på det dära tillslut , hoppas jag iallfall. Nu längtar jag riktigt till nästa pass

går det troll i det?

Iallafall känns det så just nu.
För efter 4 stycken förlossningar på raken så är det endast en som varit normal. Min första slutade i ett akut sectio, den andra var en PN, tredje blev ju en hög sugklocka och ett POS och nu sista passet var det en total sfinkter ruptur. Alltså en grad 4 bristning som läkaren fick suturera i narkos.

Varför kan jag inte få några normala förlossningar? Jag kände redan efter denna förlossningen där vi hade en mycket trött och rädd mamma, en bm och en uska som hjälpte till med att stärka benen, jag och min handledare som försökte göra perinealskydd samt leda bebisens huvud och den läkare som gjorde yttre press när fosterljuden börjde få svårt att hämta sig emellan värkarna, att jag var darrig på handen.
När vi satt för att dokumentera så var det mycket svårt att koncentrera sig och jag kan nog säga att jag inte riktigt mådde ok. Kännde mest att jag vill nog gå hem.... Sen skulle vi få nått lätt sa min handledare, en inskrivning i v 32 , övertag från ett annat sjukhus med en prematur vattenavgång. Enkelt blev väl inte det heller med tanke på att CTG direkt visade flera djupa deccelerationer, in vända mamman på ena sidan, när deccelerationerna fortsätter, in vända på andra sidan.... flertalet gånger. Dessa kan enl handledaren bero på en ev navelsträngsprolaps.

In , kalla på läkaren, försöka göra undersökning, direkt blir kurvan takykard istället. Så även där inne blev det dramatiskt. Dock så lugnade ctg kurvan ned sig efterhand och när vi gick hem såg det bättre ut men jag känner mig rätt så mör. Är det inte meningen att jag skall ha några normala förlossningar som jag kan räkna? Så som det står nu har jag varit med på 4 men 1 får jag räkna (möjligtvis 2). Jag känner mig ganska så inkompetent och förrvirrad. Är det bara en sådan dag eller har jag helt fel koll på vad detta yrket innebär? Just nu så känns det ju så iallafall. Hoppas på bättre tur. Score denna veckan 2 flickor 2 pojkar.

en dag med mycket instrument

Den förlossningen som jag tilldelades idag fick en lång utdragen progress. Efter ett tag valdes det att avsluta förlossningen med en sugklocka samt ett klipp. Jag fick själv suturera ganska så mycket av klippet efteråt. Sydde både enstaka djupa stygn samt intracutana stygn med både rak samt böjd nål. Det är skönt att ha suturerat för första gången.... det släpper på mycket oro. Idag var det flera akuta kejsarsnitt samt en hög sugklocka.

fredag

det sista passet blev otroligt lungt.
Kanske är det jag som har en lugnande inverkan för det verkar som om all födande aktivitet avtar så fort jag närmar mig förlossningen. De dagar jag varit ledig eller precis innan jag gått på ett pass kan det vara hur många förlösta som helst.
Sist jag var ledig hade de tex förlöst 6 stycken tror jag det var. Nåväl. Jag trodde först jag skulle uppleva det som väldigt jobbigt att arbeta natten. Dels för att jag inte arbetat ett nattpass på länge och definitivt inte har vanan inne. Dels för att jag inte kunde sova in mig innan det var dax att åka iväg. men det gick riktigt bra och var riktigt mysigt och trevligt.
Mycket av den dåliga stämningen var borta, alla var trevliga och tillmötesgående och vi hade ett riktigt trevligt pass. Det känns otroligt skönt. När jag kom var det en mamma som förlösts vid 7 tiden och där fick jag hjälpa till med efterskötningen.

Äntligen känndes det som om jag gjorde nånting mer än att bara stå bredvid och titta på. SKÖNT. Att hantera spädisar har jag ju iallafall vanan inne av. Vid elva tiden följde vi med paret upp till BB för att installera dem på ett föräldra rum. det var deras första barn och en ljuvlig liten pojke. Efter detta hade vi enbart en patient som fick sovdos för att kunna sova. Henne hade den andra brnmorskan hand om för att vi skulle ta de som kom in och ev var i gång i ett aktivt förlossningsarbete. Någon sådan dök aldrig upp dock. Vid midnatt ringer det en kvinna 3 gravida - 1 para nu gravid i v 26 med minskade fosterrörelser. Denna kvinna kom senare in för kontroll och bebisen mådde utmärkt.
Resten av natten hade vi ingenting att göra. När klockan närmade sig fem så gav jag upp hoppet om att nån förlossningspatient skulle dyka upp , och eftersom jag slutar klockan sju så är det knappast heller troligt att det skall dyka upp någon som är i ett så långt framskridet förlossningsarbete att det skall bli en förlossning som är klar innan klockan 7. Då valde jag att åka hem och sova. De andra passen hade jag stannat över sammanlagt 2 timmar så att nu gå två timmar tidigare var ok för min del. Jag vill ju att det skall finnas någonting för mig att se/göra när jag väl är där... inte bara sitta av tiden. Det kommer jag inte att bli någon bra barnmorska av... Imorgon är det dax för nästa pass. Då blir det ett kvällspass.

Från ingenting till ett nytt liv

Det är en närmast krampaktig tystnad i rummet....
bortsett från den födande kvinnan som ger i från sig både småskrik och flämtande andetag annars är det hjärtljuden på stan apparaten som tickar på.
Och så plötsligt
ett ljud
ett skrik
ett nytt liv
ett barn.

Mina ögon tåras, jag hjälper den lilla upp på mammas bröst och får svårt att fokusera på nått annat... från inget så är vi en till..... jag förstår det fortfarande inte.
Det är så stort. så mycket större än jag någonsin anade. och här är jag... mitt i allt.

Och jag är så liten så liten.... men en del i detta underbara som sker... från ett pickande hjärta på en skärm till ett helt nytt liv....

Andra passet idag

o det känns kanske lite bättre. Fortfarande är det otroligt mycket tankar som surrar i mitt huvud och de lär väl aldrig sluta antar jag... detta är ett sådant yrke som man ältar och aldrig slutar tänka på. Det var en genomgång av stan/ctg kurvor i rondrummet och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag någonsin skall kunna lära mig att tolka sen sådan kurva... det är ju verkligen verkligen skitsvårt. accelarationer, decelarationer, variabilitet, basalfrekvens... blä bluttan blä... det enda jag vet är att det skall vara en basal mellan 120 - 150 slag /minut helst skall det vara en god variabilitet för att det visar på ett aktivt barn som mår bra... accelatationer = bra decelarationer = dåligt. resten hoppas jag att jag skall kunna läsa mig med tiden... föresten Jag har fått förlösa... Med barnmorskans händer på mina visserligen men samtidigt .... stort... jag fick hjälpa till att ta emot barnet och lägga upp det på mammans mage... och vet ni vad.

Jag tappade det inte.

slut i huvudet

Inte kan jag säga att jag mår särskilt bra av att komma hem efter detta första pass på förlossningen. Och det är inte ens arbetets fel, jag lyckades komma hela 5 minuter för sent efter att ha hamnat bakom en traktor på vägen upp till sjukhuset. Ingen vidare start.... och naturligtvis fick jag mig en känga för det när det var dax att gå hem :-( Ses i morgon.... tyst.... helst i tid... inga traktorer !
Jaha... precis som om det är nått man vill, det är inte nog jobbigt med att faktiskt komma för sent? Bah... jag hörde på hennes röst att hon inte trodde mig men det är ju hennes problem. För om jag nu bara skulle hitta på en undanflykt så skulle jag väl ändå välja en bättre eller mera trovärdig en?
Ingen muntergök.... nä det hade jag fått höra innan att min handledare var och det fick jag ju ganska så omgående bekräftat... men hon var otroligt bra mot föräldrarna så det får jag ändå ge henne credit för. Men jag känner ärligt talat inget förtroende för henne. Det är ingen som jag skulle dela med mig av mina tankar o känslor med för hon ger en intrycket av att hon inte är intresserad av att lyssna. Det är jobbigt tycker jag med människor som får en att känna som om man tränger sig på dem när man berättar om nått, som om det jag har att säga inte alls är intressant på nått sätt. :-( tråkigt men sannt.
Nåväl, jag har fått göra en del idag iallafall. Min första VU med cervix status.
Det _var_ svårt att känna men dock inte riktigt så svårt som jag trodde att det skulle vara. Jag fick sätta ctg och jag fick göra en amniotomi, dessutom fick jag för första gången sterilklä mig för att vara med på ett akut sectio... Det har jag inga som helst problem med... men allt annat... det är jobbigt att vara studerande som sagt, speciellt när man känner sig ovälkommen och när man hör personalen sitta och diskutera att de har 5 elever denna terminen och att de inte vill ha flera. Och man hör barnmorskor sitta och kommentera att de verklgien _inte_ vill ha några elever. Då känner man ju inte alls sig i vägen eller så.... men men det kanske blir bättre. Imorgon så får jag mejja ned ev traktorer och vara i goooooood tid.
slutresultat: 1 gravida - amniotomi - NO2 - utebliven progress - akut sectio i slutet av passet.

Så var det äntligen dax

Idag börjar min praktik på förlossningen.
Jag är nervös, lycklig, spänd, glad ja alla känslor på en gång tror jag. Det känns som om jag har hjärtat i halsgropen samtidigt som det känns som om detta är det naturligaste för mig i hela världen. Jag har ju gjort det här förut... eller har jag? Jag vet inte. Det är skräckblandad förtjusning iallafall. Nu när obstetriktentan är gjord och jag är godkänd så jag slipper tänka mera på att jag skall behöva göra omtenta eller nått liknande. Det är väldigt skönt. Jag kommer säkerligen att ha en massa massa mera tankar och känslor i huvudet när jag kommer hem ikväll. Skall försöka få dem på pränt så snart som möjligt.

Neotenta

Så var den sista tentan för terminen skriven och inlämnad.
Det känns skönt. Den var lite svårare än vad jag räknat med men samtidigt så kändes det som om det gick bra. Svaret kommer redan i nästa vecka och det är samtidigt som vi börjar att praktisera igen.

Det känns otroligt spännande med tanke på att vi nu under denna praktiken skall ha varit med och tillsammans med handledare förlöst 10 stycken . Det är hands on som gäller. Spännande.. Det är nu allting drivs till sin kulmen på nått sätt. Allt som man velat så länge kämpat för så hårt och önskat så hett... det drivs till sin spets på nått sätt och man får verkligen testa sig själv och sina kunskaper samt omdömmen.
Men om jag inte passar för det här då? Vad gör jag då? Har jag då kastat bort 4.5 år ( & året på komvux är ej att förglömma så 5.5 år) för det är ju inte sjuksköterska jag vill bli o inte jobba som det heller... det är mycket tankar som surrar i huvudet på mig kan jag lova