men pappan då...

Jag har nog alltid trott, omhändertagande som jag är (eller iallafall vill tro att jag är), att jag skall ta /eller tar hand om hela paret lika mycket, och inte bara bryr mig om den födande mamman.

Ett par upplevelser jag varit med om på förlossningen har fått mig att fundera över detta. Dels en av de senare förlossningarna dels när jag ser samspelet mellan föräldrarna under och efter förlossningen.
Ett par saker har fastnat i huvudet.... många säger att pappor under förlossningen ofta blir väldigt fokuserade på att hålla reda på tekniken och att på så vis ha någon "egen" uppgift, och jag är benägen att hålla med, mången pappor har gillat när man visar dem hur de kan lyssna på hjärtljuden via tratten, hålla koll på när värkarna startar med toco mätaren eller hjälpa till att räkna. De går in för sin uppgift med liv och lust. Räknar värkar, minuter och tittar på tocomätaren för att berätta för sin kvinna när värkarna kommer.

Men det är samtidigt lätt att man ser dem som den starka tåliga mannen som klarar av att både räkna, lyssna efter hjärtljud och hålla koll på värkarna och inte lika lätt att se när det kanske blir för mycket för den blivande pappan. Vid en av förlossningarna när det gick ganska så fort så blev pappa väldigt snabbt väldigt blek och vips så låg han på golvet... inte avsvimmad då utan för att han lagt sig där själv, när han kände att han behövde det... jag försökte med att fråga om han behövde en kudde eller något att dricka men nej han ville heldre sträcka ut på golvet och trodde att det var det han behövde.
Fokuserad som jag var på det nya lilla livet som kom fram 3 krystvärkar senare så kände jag att jag inte just där kunde stötta pappan så mycket som han kanske behövde eller som jag hade önskat. Det fick mig att tänka efteråt.... vad kunde jag gjort annorlunda.
Hur tar jag bäst hand om pappan, gör jag det genom att ge honom all information om vad jag gör eller vad det är som händer med hans kvinna / barn eller ger jag kanske honom då för mycket info som han inte kan hantera.
Jag visade samma pappa hur han med tratten kunde lyssna på barnets hjärtljud. Vart han skulle sätta tratten och vad han skulle lyssna efter, för som min handledare sa så trodde hon att om tratten står framme och synlig och paret vet hur de skall göra så trodde hon att de använde den när vi inte var där för att lyssna, kanske av nyfikenhet, kanske för att stilla oro... oavsett orsak egentligen så är det ett enkelt sätt att göra pappa delaktig.
En annan pappa var väldigt tyst tills det blev bestämt att det blev ett kejsarsnitt flera timmar in på förlossningen.... då var det lättare för honom att vara delaktig, när han kunde sälla massa frågor och få en roll som var bara hans, han skulle söka all information, ta hand om barnet när det kom ut och fick tom vara med och tillsammans med läkaren rita ut vart snittet skulle läggas för att det skulle synas minst och se snyggast ut efteråt.

Andra pappor är helt tysta under hela förlossningen, dessa är de svåraste.... för jag får inget grepp om hur jag bäst skall stötta dem, en tyst mamma kan man puscha ändå med uppmuntran eller stöttning om hur hon bäst andas eller förslag på att ändra ställningar.... den tysta pappan är mycket mycket svårare. Vill han överhuvudtagt ha nån information, vill han att jag föreslår honom saker han kan göra, som att bistå med massage tex? eller vill han mest bara vara i bakgrunden? Tycker han det är jobbigt? Känner han att jag kommer och tar över? En dag kanske jag lär mig :-)