du ger väl bästa betyget....

en omföderska, kommer in, snart fullvidgad huvud ovan spinae, har en EDA, andas lustgas, rädd för att krysta.
jag peppar stöttar känner och hjälper med att krysta, vips så föds det ett nytt underverk.
stolthet, kärlek, lättnad i blick.

Jag syr...

efterskötning.
Dax att gå till BB.

- Du ger väl henne högsta betyg för detta deklarerar omföderskan till min handledare. För jag har kännt mig så otroligt trygg HELA tiden.

jag biter mig i läppen och känner mig såååå stolt.

detta kommer från en förlossningsrädd aurora patient.
och jag känner mig för en gångs skull LYCKAD.

Hur skall man ladda om?

Det är dagens fundering. Hur man skall orka ladda om o åter igen ge allt efter en förlossning och kasta sig över nästa. På ett sätt är det liksom så att man får en patient i förlossningsarbete och följer denna, förlöser, eftersköter och allt känns som ett stort härligt klimax på nått sätt.
Och då måste väl arbetspasset vara över? Eller??
Har man nu inte här gjort sitt dagsverke och skött sig bra och borde man då inte få avsluta sitt arbetspass och gå hem?

Så är ju inte fallet även om det känns som att man vill det, för som idag, ett kvällspass när man börjar klockan 14 och själva förlossningens punktum maximum dvs partus är kl 16 så är det lite svårt att gå hem klockan 18 efter efterskötningen när man i själva verket jobbar till 22 :-S

Dessutom får man efter partus en ny annan patient som man egentligen hade från början men inte han gå in till eftersom patient nr 1 krystade när du kom in på salen, och när du kommer in till patient 2 som just har fått värkar så känns det ok ändå eftersom hon inte är i något egentligt förlossningsarbete och du är GLAD över att äntligen fått din patus normalis efter massa pass med kaos och kris. Dock två timmar senare är det kaos i sinnet igen, kurvan är dålig, värkarna täta och tårarna sprutar. EDAn är svårlagd, patienten halvhysterisk och du skall SNABBT göra amniotomi och koppla skalp och STAN. Så sitter du där, översköljd av en sjö med fostervatten, en skalp som inte vill fästa på ett huvud stående HÖGT i bäckeningången, patienten håller andan under värk och skriker och CTG är mycket nedsatt variabilitet.... då undrar jag....
vad hände?

Var det inte bra där?
Var det inte slutet på min insats efter förlossningen som gick så bra som ökade mitt självförtroende lite granna. Och framförallt VARFÖR fick det inte vara så.

Det ÄR svårt att ladda om tycker jag, en förlossning tar så mycket av min kraft och energi just nu att jag inte bara snabbt kan ladda om och ha lika mycket att ge till nästa direkt bums på sekunden. Speciellt inte när kurvan blir dålig och jag sitter där med den stora klumpen i magen som gör sig påmind och jag blir alldelles kall.
Vill jag detta? Tankarna snurrar åter igen i express fart.

Man har ju inget val.
Ens arbete är ju inte över iom partus och inte ens över för att patienten förflyttas till BB, så länge arbetspasset inte är slut så måste man åter igen ladda om och om och om för nästa förlossning, nästa passning, nästa EDA, nästa pps samtal. Och jag är som tom när jag kommer hem. Jag lämnade kvinnan med stora smärtor, täta värkar, en eda som inte riktigt tar och fortfarande en DÅLIG kurva på ca 4 cm öppen modermun när arbetspasset var slut. Jag lämnade henne i salen och på sjukhuset men jag lämnade henne inte i tankarna.
Jag undrar om hon är kvar när jag kommer tillbaka imorgon.
När jag måste ladda om igen....

kan man bli mätt på förlossningar?

ibland undrar jag... för som jag känner just nu så har jag TOTALT tappat sugen på att förlösa. Trist bara att det skulle komma redan. Jag har ju bara börjat.´Eller så är det bara det att jag är less på situationen. Jag vet faktiskt inte.... är inget skojj att vara ny o inte ens hitta saker eller att känna sig inkompetent.... men nån gång kanske det skall bli bättre?

oväntade saker

händer hela tiden på förlossningen. På gott och på ont. Antingen är det förstföderskan ingen trodde skulle krysta än som galant föder innan nån hinner blinka eller så är det det där som inte får hända. När ett barn blir dåligt och man måste snabbt göra någonting.
Och jag hinner tänka 3 miljoner gånger tanken...
hur kunde jag vara så dum så jag valde detta yrket.... som kan göra så ont ibland...

akut syrra eller inte

det är frågan.
Ja jag vet att det råder delade meningar om hurovida det är viktigt att man har jobbat som syrra innan man börjar läsa vidare. Själv anser jag det inte vara nödvändigt alls. Men jag kan ju se vissa fördelar med det.
Det är som om lägret är delat i två vad det gäller denna fråga, de som själva jobbat i massa år innan de läst vidare och de som inte gjort det. De som jobbat en massa själva anser ju självklart att detta är det enda rätta sättet och att alla som inte har jobbat i 10 år på akuten ( viss överdrift så klart.) kan absolut inte bli ngra ba barnmorskor. De som inte har jobbat en massa har inte riktigt samma åsikt. Visst är det bra om man på 2 sekunder kan smälla in en nål i en akut situation, men å andra sidan kan man ha jobbat i 15 år som sjuksköterska och aldrig någonsin satt en nål i ett akut läge. Men visst är det så när det kommer en studerande, en av de första frågorna är jaha vad roligt, vad har du jobbat med innan då? Säger den stackars människan då att hon inte har jobbat som sjuksköterska så ser man personalen växla blickar...o jag ser vad de blickarna betyder, jaha... en sådan till,,, en sådan som inte kan någonting.

Förlossningen i sig är stor och skrämmande.... det är mkt som man måste lära sig som är nytt och det hjälps inte alltid att man har jobbat tidigare. Mycket handlar om tur och träning...

Jag har varit med om två rätt akuta situationer på sistonde, en på barnets indikation och en på moderns och det är inte lätt i början att veta hur man skall agera. Jag är inte en akutsyrra, men jag är inte heller rädd. Dock kkan jag ju inte veta hur jag skall agera i en situation när jag aldrig varit i den tidigare. Och det är besvärligt när folk förväntar sig att man skall veta det.
*pustar*

längtar tills den dagen då jag kan känna mig mera säker.

assistenten

det är jag det.
Iallafall idag. för då har jag själv assisterat vid mitt första snitt.
Assisterat på så vis att jag höll i hakar och tog emot bebis efter att obstetrikern plockat fram bebis. Och det känndes bra. Det blir lättare och lättare för varje gång att sterilklä sig och jag hoppas att det inte dröjjer för länge till nästa gång så att jag får chans att öva ofta. Även om jag så klart heldre har normalförlossningar.

35 to go....

CTG & Stan

det är numera min nattlektyr.
Jag hatar nämligen att vara dålig på något och därför ältar jag båd ctg o stan om o om o om igen.
Basalfrekvens, accelarationer, variabilitet, deceralationer, komplicerade, okomplicerade, variabla, uniforma, sena eller tidiga, takycard eller bradycard? fikonspråk på hög nivå för den oinvigde???

- jaha farbror doktorn vad har vi här?
En ctg med periodvis nedsatt variabilitet, tacykard, med okomplicerade variabla decelarationer....

gahhh att jag bara lyckades säga allt det där utan att snubbla på orden.

För att inte tala om när det då är dax att koppla stan med sina qrs komplex och st kvot.

Längtar efter den dagen då jag kommer att känna mig säker på det dära....

en liten flicka är nr 13

2870 g och 50 cm lång....
och det kändes BRA

de tre olika kvinnorna jag möter

i förlossningens olika stadier... de kan vara så olika att man inte kan tro att det är samma person och detta faschinerar mig. För visst är det helt otroligt att man träffar på en människa och på en sådan kort stund kommer henne så nära att man ser delar av henne som kasnke aldrig annars kommer fram.
Först så träffar man den lugna förväntansfulla kvinnan som kommer in med värkar och eller vatten avgång, hon är förväntansfull och glad och vill gärna prata med dig. Hon längtar efter att värkarbetet skall ta fart och tycker ännu så länge att alt känns rätt så OK.
Ofta har hon mycket frågor och vill gärna prata.....

Efter ett tag har hon gått hem och den smått hysteriska smärtpåverkade kvinnan kommit och tagit över, denna kvinna som är mitt uppe i värkarbetet som kan få ur sig både det ena och det andra, som fäktar med armar, spänner sig som en fiolsträng , på nått sätt så är det som att gå tillbaka till ett annat stadium, där urgammal styrka och kraft blandas med det lilla barnets ynklighet och förtvivlan. Hon har ont, hon vill gå hem, hon orkar inte mera. Hon behöver en hand att krama hårt, stöttning både emotionellt , fysiskt och verbalt, ibland med tydliga och klara instruktioner för att hon skall känna att hon orkar lite till. Oftast vill denna kvinnan inte bli lämnad ensam.

När barnet är fött och den nyblivna mamman tagit över är all smärta och trötthet oftast som bortblåst (åtminstonde för en liten stund) hon som utstrålar så mycket lycka, kärlek och framför allt lättnad.. tillbaka är det sociala och leendet... men hon är inte den samma igen, hon blir aldrig den samma igen. Hon har fött barn nu... hon är mamma, om inte första gången så till ett helt nytt barn och detta ger en ny stolthet och känsla. Hon är en annan kvinna nu. Och det är så fantastiskt att se.


obs...
grym generalisering....
men även en stunds filosofier....
hur skall man kunna tro det är samma person?

i huvudet på barnmorskan

vad tänker man på under en gyn undersökning?

Ibland funderar jag på om jag är den enda som funderar så mycket i just den situationen, men jag har nog inte fått tillräckligt med vana på det dära så jag känner att mitt huvud fylls av tankar om det bisarra i situationen, jag menar här står jag och tittar och känner i en annan kvinnas underliv och skall agera som om det är den vanligaste saken i hela världen. Nåväl, för mig är det inte det, det är svårt att inte låta tankarna helt fladdra iväg hur mycket jag än anstränger mig.

Ofta känner jag mig som fejk, som om jag inte alls är någon barnmorska ( eller i mitt fall nästanbarnmorska) som om jag snarare är nån slags medverkande i en dålig B-film, som en dålig C- skådis som är nån slags barnmorska wanna be.
Speciellt i utsatta situationer, när jag skall agera proffessionellt och som om detta är det naturligaste i hela världen, då känner jag min aldra mest som fejk, kanske mest för att det inte känns helt naturligt eller självklart.

hoppas på att en dag komma dithän...