kvinnans val

jag vet att jag har bloggat tidigare om kejsarsnitt.
Med detta sista halvårets erfarenheter så har mycket stärkts i mig i mina uppfattningar.
Jag kommer aldrig att vara för valfrihet i denna frågan.

Det är inte meningen och kommer aldrig att vara meningen att man skall så enkelt få bestämma över sin egen kropp bara för att man skall ha bestämmande rätt.
Innom inget annat område ifrågasätter man läkarens eller i detta fallet barnmorskans kompetens eller utbildning /erfarenhet. Ingen säger till en kirurg att jag vill visst ha min blindtarm bortopererad för jag vet att jag kommer inte att klara av smärtan vid en appendicit,

många hävdar att det är kvinnovård och det därför är lågprioriterat och sjukvården gör allt för att övertala kvinnor att ej ta ett snitt. och när man så många gånger stått och tittat rakt ned i ett snitt sår så blir jag så less när jag hör sådant. Hur kan nån vilja det frivilligt liksom????
Jag har stått och tittat när helt normala friska snitt där allt varit ok innan går åt skogen. Komplikationer med skador på tarmar eller urinblåsa eller skador på livmodern som gör att det aldrig mera går att föda vaginalt eller kanske ens att vara gravid. Jag har sett endometriter i massvis, smärtor värre än krystsmärtan x 7 , blodproppar i ben orsakade av att man legat på bordet under snittet. Blodförlusterna är oftast mång dubbla óch re-operationer pga blödning i buken förekommer. Även varande vätskande och läckande sår som gapar och glipar och luktar värre än värst. Men detta talas det tyst om.... ja för man skall ju inte skrämma nån i onödan. Och det är ju ändå så att de flesta går det ju bra för... eller ?
fast å andra sidan så är det ju precis så det är med de vaginala förlossningarna.
Komplikationsfrekvensen är tom mindre, men att tro på mig, som står där och SER detta hända, det kan man ju inte göra... för jag försöker ju bara tvinga folk att föda vaginalt när de har rätt att välja snitt för att det är deras kropp.

bahhhh

näää jag skall inte ge mig in i diskussionen igen.

är jag en dålig barnmorska om jag väljer bort förlossningen?

för jag är inte så säker på att jag gillar det nämligen. All stress, all panik och all denna otroliga press att ständigt göra rätt bedömningar och att göra alla nöjda. Ibland får jag riktig panik, jag kan sitta i rapportrummet och vänta på att få rapport och sedan få rapport och det är nånting som avviker, genast känner jag ångesten som en klump i magen och jag är livrädd för att komma in och det skall vara någonting.

Jag har nu frivilligt valt bort förlossningen i ett tag, en del av mig får ångest o panik av tanken på att vara där, andra delen av mig stör sig så otroligt på att det nu är nått som jag inte kastar mig in i och bara gör. jag gillar helt enkelt inte att inte kunna hantera situationer. Jag vill helt klart ha full koll.

En del av mig vill inte jobba med förlossningsvård alls, en annan vill våga göra det och kommer med glädje kasta sig in i det när det sedan blir dax,,,... vi får se

POS

perineotomi sinister för att vara extrem.
Idag har jag nämligen lagt mitt första sådant.

Ett pos innebär att man efter att ha bedövat med infiltration, under värk lägger ett snedklipp av olika annledningar, det kan vara för att vävnaderna är strama och inte så eftergivliga som önskas, eller att man har dåliga fosterljud och vill att bebisen skall komma ut.
I mitt fall var det båda annledningarna men ffa den sista som var annledningen till att vi lade klippet. Jag var först nervös inför att klippa, det känns ju väldigt fel att göra något sådant, men nu efteråt känns det bra att ha gjort det.

och JA
bebisen mådde utmärkt.

urakut snitt

den tredje största skräcken jag har, ( efter IUFD och skulderdystoci)
och nu har jag varit med om mitt första sådant. Och det enda positiva med att ha varit med om det är att jag vet att jag står pall, jag sprang inte och gömde mig, jag fanns kvar på rummet, servade med det jag kunde och försökte att observera så mkt som jag bara förmådde att ta in.
Det gick bra dessutom.... ohhh majgaaaad vad jag är tacksam för att det gick bra.
och tacksam är jag för att jag la på dosan när jag gjorde, och för att alla kom så fort, och för att.... ja för att jag klarade av det rent mentalt helt enkelt .

andra sidan

av det som vi gör, är prematur/småbarns vården.
En del av utbildningen innebär att gå där ett par arbetspass för att se hur den sidan av vården fungerar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av neonatalvård förutom de gånger man interagerar mellan BBvåden och neo. Antingen pga att mamman ligger hos mig och barnet på neo eller att man behöver lite hjälp med att ta prover eller liknande.

Jag tillhör dem som aldrig har velat jobba med sjuka barn, det gör för ont i hjärtat helt enkelt, så därför känns det mest jobbigt att gå på denna avdelningen. Men det är ett steg i min utbildning och jag måste göra det.

Som tur är ligger här inga dåliga barn nu, här är bara barn som fötts för tidigt och behöver hjälp och stöd för att kunna växa, hjälp med mat, värme, och massa massa närhet.

de är så otroligt små.

Det minsta barn jag förlöst var i v 34 och vägde ca 2 kilo, dessa småttingar väger lite mer än hälften och inte så mycket när de föddes.

Häftigt egentligen att se dem, se att här kan man göra så mycket för dem och de kommer att växa sig stora och fina och må bra.
det är otroligt fantastiskt egentligen.

Att inge trygghet

när världen runt omkring är skrämmande och farlig. Det kan vara vid en normal förlossning där kroppen börjar få ett enormt adrenalinpåslag och kvinnan går in i panik, det kan vara när smärtan blir så överhängande att den tar över allt, det kan vara när du inte förstår vad som händer, en oväntad vattenavgång, en blödning, ett beslut taget över ditt huvud om sugklocka, tång, klipp eller snitt.... oavsett vilket är det min roll som barnmorska att stödja förklara och stötta. Att vara en trygg punkt i allt som stormar.
Idag har jag fått betyg på att jag kan vara en trygg punkt. En förstföderska med uttalade panikångest syndrom som förklarade för mig hur otroligt bra det kändes att jag var med. Jag följde inte henne hela förlossningen utan var tvungen att gå hem efter mitt pass men lovade att titta in till dem på BB när jag såg dem kommit dit. Och det gjorde jag. Det är skönt att få bekräftelse ibland, och höra denna kvinna säga att hon är så otroligt glad över att jag var med på hennes förlossning, även om jag missade slutklämmen, det gör mig tårögd och glad.
Min handledare har även sagt det samma, på mitt bedömningen så var det en av de positiva sakerna hon hade att säga om mig, att jag har en förmåga att få den födande kvinnan att känna sig trygg. Som om jag inte alls vore en student och osäker utan trygg i min roll.
Detta gör mig så otroligt glad och stolt... för jag ÄR glad och STOLT över min utbildning över att ha tagit mig hit trots allt.
Jag känner mig trygg för det mesta, trygg i att jobba med graviditeter och förlossningar , även om det stormar ibland, både på förlossningsrummet och i personalrummet. Och vem känner sig trygg i akuta situationer... förhoppningsvis ingen hoppas jag. Man måste ha ödmjukhet och känna rädsla... men ändå inge trygghet.
Gå sin egenväg och hitta sitt eget sätt.
Att våga helt enkelt.
Nu skall jag lägga all min kraft på att bli ännu tryggare,,, framför allt i mig själv

när sugklockan hänger i luften

i vissa situationer känner jag mig fortfarande otroligt otrygg även om jag numera tycker mig kunna hantera det mesta som händer under en normal förlossning. Även att se det normala mönstret i en CTG kurva beroende på vart nånstanns under förlossningsförloppet om man befinner sig. Att hjärtljuden normalt går ned under krystskedet och att det är OK så länge man ser att de hämtar sig vid värksläpp och att de inte segar sig upp och blir till komplicerade decelarationer. Det som är svårt är inte att se en normal kurva eller att se en avvikande eller rent av patologisk kurva det svåra är kurvorna mittemellan som är svårtolkade ..... Men det som jag på sista tiden har märkt skapar mest ångest hos mig är de dära kurvorna som inte ser bra ut, när man kontaktat läkaren och han/hon bedömt att åtgärd skall göras ex sugklocka , och så står man där, kurvan är patologisk, krystningen går så där och klockan läggs aldrig... och man blir nervösare och nervösare.... man kan inte heller fråga för att man vill inte skrämma kvinnan och man fattar inte vad som händer... allt jag i det läget vet är att sugklockan står där bakom, läkaren står bredvid, kurvan är urdålig och handledaren säger skarpt NÄSTA värk så tar vi den... vilket innebär nu MÅSTE detta barnet ut.... *gahhhh* vi diskuterade efteråt och ingen förstod varför klockan inte lades... varken jag eller handledaren. Nu gick förlossningen bra, men när det kommer ut en bebis som är tagen och har ett ph som visar på att den hade behövt komma ut tidigare då känns det inget roligt.

EDA

en narkos läkare pratade idag lite hastigt om neuropatier efter EDA, och visade på MR bilder och liknande. Han pratade dessutom om EDA och övervikt. Att det är sämre att lägga en EDA vid övervikt eftersom mycket av lokalbedövningen tas upp av fettvävnaden så att man inte alls får så bra effekt av sin bedövning.
Han lovade att återkomma och berätta mera,
jag tyckte det var mkt intressant och ser fram emot detta.

Det är tydligen inte alls ovanligt med just neuropatier efter en EDA.

pojkbarnmorska?

det känns nästan så.
För utav alla de bebisar jag nu har förlöst så är det ca 2/3 pojkar.
:-)

kul tanke.

Jag undrar hur länge man kommer att orka hålla sin statistik, jag hoppas jag orkar länge. För när det väl gäller så är det ju så himla kul att kunna gå tillbaka och titta på hur det ligger till.

du ger väl bästa betyget....

en omföderska, kommer in, snart fullvidgad huvud ovan spinae, har en EDA, andas lustgas, rädd för att krysta.
jag peppar stöttar känner och hjälper med att krysta, vips så föds det ett nytt underverk.
stolthet, kärlek, lättnad i blick.

Jag syr...

efterskötning.
Dax att gå till BB.

- Du ger väl henne högsta betyg för detta deklarerar omföderskan till min handledare. För jag har kännt mig så otroligt trygg HELA tiden.

jag biter mig i läppen och känner mig såååå stolt.

detta kommer från en förlossningsrädd aurora patient.
och jag känner mig för en gångs skull LYCKAD.

Hur skall man ladda om?

Det är dagens fundering. Hur man skall orka ladda om o åter igen ge allt efter en förlossning och kasta sig över nästa. På ett sätt är det liksom så att man får en patient i förlossningsarbete och följer denna, förlöser, eftersköter och allt känns som ett stort härligt klimax på nått sätt.
Och då måste väl arbetspasset vara över? Eller??
Har man nu inte här gjort sitt dagsverke och skött sig bra och borde man då inte få avsluta sitt arbetspass och gå hem?

Så är ju inte fallet även om det känns som att man vill det, för som idag, ett kvällspass när man börjar klockan 14 och själva förlossningens punktum maximum dvs partus är kl 16 så är det lite svårt att gå hem klockan 18 efter efterskötningen när man i själva verket jobbar till 22 :-S

Dessutom får man efter partus en ny annan patient som man egentligen hade från början men inte han gå in till eftersom patient nr 1 krystade när du kom in på salen, och när du kommer in till patient 2 som just har fått värkar så känns det ok ändå eftersom hon inte är i något egentligt förlossningsarbete och du är GLAD över att äntligen fått din patus normalis efter massa pass med kaos och kris. Dock två timmar senare är det kaos i sinnet igen, kurvan är dålig, värkarna täta och tårarna sprutar. EDAn är svårlagd, patienten halvhysterisk och du skall SNABBT göra amniotomi och koppla skalp och STAN. Så sitter du där, översköljd av en sjö med fostervatten, en skalp som inte vill fästa på ett huvud stående HÖGT i bäckeningången, patienten håller andan under värk och skriker och CTG är mycket nedsatt variabilitet.... då undrar jag....
vad hände?

Var det inte bra där?
Var det inte slutet på min insats efter förlossningen som gick så bra som ökade mitt självförtroende lite granna. Och framförallt VARFÖR fick det inte vara så.

Det ÄR svårt att ladda om tycker jag, en förlossning tar så mycket av min kraft och energi just nu att jag inte bara snabbt kan ladda om och ha lika mycket att ge till nästa direkt bums på sekunden. Speciellt inte när kurvan blir dålig och jag sitter där med den stora klumpen i magen som gör sig påmind och jag blir alldelles kall.
Vill jag detta? Tankarna snurrar åter igen i express fart.

Man har ju inget val.
Ens arbete är ju inte över iom partus och inte ens över för att patienten förflyttas till BB, så länge arbetspasset inte är slut så måste man åter igen ladda om och om och om för nästa förlossning, nästa passning, nästa EDA, nästa pps samtal. Och jag är som tom när jag kommer hem. Jag lämnade kvinnan med stora smärtor, täta värkar, en eda som inte riktigt tar och fortfarande en DÅLIG kurva på ca 4 cm öppen modermun när arbetspasset var slut. Jag lämnade henne i salen och på sjukhuset men jag lämnade henne inte i tankarna.
Jag undrar om hon är kvar när jag kommer tillbaka imorgon.
När jag måste ladda om igen....

kan man bli mätt på förlossningar?

ibland undrar jag... för som jag känner just nu så har jag TOTALT tappat sugen på att förlösa. Trist bara att det skulle komma redan. Jag har ju bara börjat.´Eller så är det bara det att jag är less på situationen. Jag vet faktiskt inte.... är inget skojj att vara ny o inte ens hitta saker eller att känna sig inkompetent.... men nån gång kanske det skall bli bättre?

oväntade saker

händer hela tiden på förlossningen. På gott och på ont. Antingen är det förstföderskan ingen trodde skulle krysta än som galant föder innan nån hinner blinka eller så är det det där som inte får hända. När ett barn blir dåligt och man måste snabbt göra någonting.
Och jag hinner tänka 3 miljoner gånger tanken...
hur kunde jag vara så dum så jag valde detta yrket.... som kan göra så ont ibland...

akut syrra eller inte

det är frågan.
Ja jag vet att det råder delade meningar om hurovida det är viktigt att man har jobbat som syrra innan man börjar läsa vidare. Själv anser jag det inte vara nödvändigt alls. Men jag kan ju se vissa fördelar med det.
Det är som om lägret är delat i två vad det gäller denna fråga, de som själva jobbat i massa år innan de läst vidare och de som inte gjort det. De som jobbat en massa själva anser ju självklart att detta är det enda rätta sättet och att alla som inte har jobbat i 10 år på akuten ( viss överdrift så klart.) kan absolut inte bli ngra ba barnmorskor. De som inte har jobbat en massa har inte riktigt samma åsikt. Visst är det bra om man på 2 sekunder kan smälla in en nål i en akut situation, men å andra sidan kan man ha jobbat i 15 år som sjuksköterska och aldrig någonsin satt en nål i ett akut läge. Men visst är det så när det kommer en studerande, en av de första frågorna är jaha vad roligt, vad har du jobbat med innan då? Säger den stackars människan då att hon inte har jobbat som sjuksköterska så ser man personalen växla blickar...o jag ser vad de blickarna betyder, jaha... en sådan till,,, en sådan som inte kan någonting.

Förlossningen i sig är stor och skrämmande.... det är mkt som man måste lära sig som är nytt och det hjälps inte alltid att man har jobbat tidigare. Mycket handlar om tur och träning...

Jag har varit med om två rätt akuta situationer på sistonde, en på barnets indikation och en på moderns och det är inte lätt i början att veta hur man skall agera. Jag är inte en akutsyrra, men jag är inte heller rädd. Dock kkan jag ju inte veta hur jag skall agera i en situation när jag aldrig varit i den tidigare. Och det är besvärligt när folk förväntar sig att man skall veta det.
*pustar*

längtar tills den dagen då jag kan känna mig mera säker.

assistenten

det är jag det.
Iallafall idag. för då har jag själv assisterat vid mitt första snitt.
Assisterat på så vis att jag höll i hakar och tog emot bebis efter att obstetrikern plockat fram bebis. Och det känndes bra. Det blir lättare och lättare för varje gång att sterilklä sig och jag hoppas att det inte dröjjer för länge till nästa gång så att jag får chans att öva ofta. Även om jag så klart heldre har normalförlossningar.

35 to go....

CTG & Stan

det är numera min nattlektyr.
Jag hatar nämligen att vara dålig på något och därför ältar jag båd ctg o stan om o om o om igen.
Basalfrekvens, accelarationer, variabilitet, deceralationer, komplicerade, okomplicerade, variabla, uniforma, sena eller tidiga, takycard eller bradycard? fikonspråk på hög nivå för den oinvigde???

- jaha farbror doktorn vad har vi här?
En ctg med periodvis nedsatt variabilitet, tacykard, med okomplicerade variabla decelarationer....

gahhh att jag bara lyckades säga allt det där utan att snubbla på orden.

För att inte tala om när det då är dax att koppla stan med sina qrs komplex och st kvot.

Längtar efter den dagen då jag kommer att känna mig säker på det dära....

en liten flicka är nr 13

2870 g och 50 cm lång....
och det kändes BRA

de tre olika kvinnorna jag möter

i förlossningens olika stadier... de kan vara så olika att man inte kan tro att det är samma person och detta faschinerar mig. För visst är det helt otroligt att man träffar på en människa och på en sådan kort stund kommer henne så nära att man ser delar av henne som kasnke aldrig annars kommer fram.
Först så träffar man den lugna förväntansfulla kvinnan som kommer in med värkar och eller vatten avgång, hon är förväntansfull och glad och vill gärna prata med dig. Hon längtar efter att värkarbetet skall ta fart och tycker ännu så länge att alt känns rätt så OK.
Ofta har hon mycket frågor och vill gärna prata.....

Efter ett tag har hon gått hem och den smått hysteriska smärtpåverkade kvinnan kommit och tagit över, denna kvinna som är mitt uppe i värkarbetet som kan få ur sig både det ena och det andra, som fäktar med armar, spänner sig som en fiolsträng , på nått sätt så är det som att gå tillbaka till ett annat stadium, där urgammal styrka och kraft blandas med det lilla barnets ynklighet och förtvivlan. Hon har ont, hon vill gå hem, hon orkar inte mera. Hon behöver en hand att krama hårt, stöttning både emotionellt , fysiskt och verbalt, ibland med tydliga och klara instruktioner för att hon skall känna att hon orkar lite till. Oftast vill denna kvinnan inte bli lämnad ensam.

När barnet är fött och den nyblivna mamman tagit över är all smärta och trötthet oftast som bortblåst (åtminstonde för en liten stund) hon som utstrålar så mycket lycka, kärlek och framför allt lättnad.. tillbaka är det sociala och leendet... men hon är inte den samma igen, hon blir aldrig den samma igen. Hon har fött barn nu... hon är mamma, om inte första gången så till ett helt nytt barn och detta ger en ny stolthet och känsla. Hon är en annan kvinna nu. Och det är så fantastiskt att se.


obs...
grym generalisering....
men även en stunds filosofier....
hur skall man kunna tro det är samma person?

i huvudet på barnmorskan

vad tänker man på under en gyn undersökning?

Ibland funderar jag på om jag är den enda som funderar så mycket i just den situationen, men jag har nog inte fått tillräckligt med vana på det dära så jag känner att mitt huvud fylls av tankar om det bisarra i situationen, jag menar här står jag och tittar och känner i en annan kvinnas underliv och skall agera som om det är den vanligaste saken i hela världen. Nåväl, för mig är det inte det, det är svårt att inte låta tankarna helt fladdra iväg hur mycket jag än anstränger mig.

Ofta känner jag mig som fejk, som om jag inte alls är någon barnmorska ( eller i mitt fall nästanbarnmorska) som om jag snarare är nån slags medverkande i en dålig B-film, som en dålig C- skådis som är nån slags barnmorska wanna be.
Speciellt i utsatta situationer, när jag skall agera proffessionellt och som om detta är det naturligaste i hela världen, då känner jag min aldra mest som fejk, kanske mest för att det inte känns helt naturligt eller självklart.

hoppas på att en dag komma dithän...

uttryck som stör mig

en vecka kvar tills barnet skall komma - ja för alla barn är ju så punktliga

tvingades föda - ehhh vaaa?? vaddå tvingades föda. Är det inte det som man förväntas göra när man blir gravid.

jag är i v 35 o färdknäppen funkar inte alls - jahapp.... du har aldrig tänkt på att det kanske beror på att du har 5 veckor kvar till förlossning o din livmoder inte alls är redo?

det drar ihop sig

och jag känner en skräckblandad förtjusning. Är det dax redan? Jag har längtat och väntat så länge. Och nu är vi här, sista terminens sista praktik. Är det nu som påsen skall knytas ihop? Är det nu jag förväntas klara allting, se , känna, veta , förstå, ana, kunna?
Jag skall villigt erkänna att jag är RÄDD, rädd för att inte kunna se, att inte förstå vad som händer eller är på gång, att inte veta när det går snett, att inte ana vad som behövs och framför allt kanske att inte förstå och kunna hantera situationer som uppstår.

EN del av mig tror på mig själv, har jag kämpat så här länge och kommit så här långt så kan jag ju inte ge upp nu, en annan svartare del av mig själv känner sig väldigt liten inför allt allvar. Och jag k'nner mig inte alls säker på att detta är nått som jag kommer att klara av.

En kursare till mig sa ett par dagar innan terminsavslut att nu när man snart är färdig kan jag ärligt talat säga att detta var inte vad jag ville bli, detta var inte vad jag trodde alls, jag skulle ju bli barnmorska och förlösa barn. Det var inte alls som jag trodde.
Och jag håller med. Jag ville bli barnmorska, jag ville förlösa barn och jag ville jobba innom mödravården, men ibland så undrar jag varför.... det är så mycket som jag inte hade en aning om, som jag inte förväntat mig och som faktiskt både kan vara svårt och jobbigt.
Men nu är det inte det som jag behöver fokusera på, nu så blundar jag och ser målet framför mig.
*håller ut armarna och blundar som stig helmer*
"Jag kan förlösa, jag är inte rädd, jag kan förlösa"

*tar klivet ut i det farliga, drar efter andan o hoppas på tur*

en skum känsla

Tänk, när jag går på stan är det ganska så troligt att en hyfsad del av alla kvinnor jag möter i min ålder, strax under eller över vet vem jag är pga mitt yrke.
Ibland känner jag mig så otroligt uttittad på stan eller andra offentliga ställen. Speciellt om jag går med barnen och filosoferar. Jag tycker nämligen det känns som om folk stirrar på mig.

Idag var en sådan dag. Jag var i stan och gick med ett av barnen och minst 4 personer hajjade till och stannade upp och tittade närmare på mig lite smått igenkännande. Efter att ha varit både på förlossning MVC och BB under en tid som ändå inte är så ringa så träffar man ju på en hel del kvinnor, och män för den delen. Alltid är det nån som stirrar lite extra på mig eller som hajjar till igenkännande. Andra bara tittar som om man tror att de fick betalt för det.
En del , så som jag själv ser nästan ut som om de funderar lite fram och tillbaka på vem jag är och vart de kan ha träffat mig.
Är jag hon som förlöste? Sin förlösande barnmorska glömmer man aldrig. På gott eller ont kan man nog säga. Är jag MVC morskan som tog det snabba blodtrycket och sa OK här får du ditt nya recept och vips så är du ute igen efter fem minuter. Eller är jag kanske hon som tog emot i dörren på ultraljudsrummet och nästan lite tårögd betraktade er två när ni såg erat barn kanske för första gången på den svartvita tv skärmen? Är jag ännu en av raden studenter som behöver träna som irriterade dig under din latensfas? Kanske jag är morskan som efter förlossningen kommer in och gratulerar och hjälper dig att väga och mäta, som skojjar lite glatt om att dessa viktiga uppgifter måste noga kontrolleras, föräldern är bästaste kontrollanten. Har jag släppt in dig för ett cellprov? Var det mig du pratade med om din oro inför förlossningen eller erbjöd jag dig smärtlindring som kanske hjälpte dig, kanske inte? Som vårdade på BB efter förlossningen och hjälpte till med första amningarna, Har jag gjort en efterkontroll, satt en spiral, tagit ett blodprov, lett din föräldrautbildning, mätt din mage, gett dig din p spruta berömt ditt underbara barn eller vem är jag?

Idag kände jag mig nog för första gången på riktigt så där lite utsatt. Om jag jobbar innom mödrahälsovården i de år jag har kvar att jobba vilket ändå är en hel del, så kommer även jag att bli ett begrepp. Barnmorskorna på MVC har varit där så länge så att de ÄR begrepp, de är den snälla, den tysta, den kunniga eller den elaka... det är många som har åsikter om dem. Det skrämmer mig lite att veta att jag kommer att vara på folks läppar. Att jag kommer bedömmas inte bara för min prestation och min kunskap utan för allting, mitt utseende, mina kläder, mina händer, är de kalla eller varma, mitt sätt , är jag snäll eller elak, är jag rak och rättfram eller lindar jag in saker och är omhändertagande.

Jag vet inte om jag vill bli ett begrepp....

På förlossningen är man lite mera anonym, även om man kommer tillbaka dit ett flertal gånger så är det ganska så liten sannolikhet att samma BM skall förlösa en två eller flera gånger. Även om man minns sin förlösande barnmorska så bleknar det minnet med tiden och fylls på med andra minnen.

När jag går på stan med mitt barn och ser pappan från min första föräldragrupp, mamman som jag förlöste som var min första sugklocka, kvinnan som jag gett en p spruta, hon som ville ha råd och stöd om klimakteriet och tjejjen vars mage jag mätte under graviditeten vet jag inte riktigt hur jag skall känna. Bör jag ens ge mig till känna? Borde jag bara nicka till lite som ett erkännande att ja hej jag vet att vi setts eller skall man stanna och prata?
Hur och vad tänker dessa kvinnor ( och män för den delen) om mig när de ser mig där på avstånd? Är det bra och positiva tankar???? Eller är det med missnöjje och besvikelse?
Jag är glad att jag inte kan läsa tankar....

skrämmande stort

snart är det dax, att igen ikläda sig förlösandets klädedräckt, kasta sig i djupa vatten och börja förlösa igen. Det känns skrämmande stort helt enkelt. Betänk också att jag då inte har förlöst på ett år så det känns nästan som om jag har kommit tillbaka till ruta ett igen.
Det känns som att nu när man kommit till termin tre så är det så mycket högre förväntningar på en än vad det varit innan och det med det rätta visserligen.

Samtidigt är det det som är så mycket skrämmande, för vad kan jag nu rent praktiskt som jag inte kunde då? En del visserligen men inte så mycket som rör själva förlossningen. Där känner jag tom att jag tappat massor i självförtroende på att inte vara där på ett tag. När man har förlöst ett par gånger så blir ju allt lättare, det känns liksom som om man fattar vad som gäller och att man kommer in i det och har koll, nu så känns det mera som om jag har tappat det.
Två steg tillbaka.

Men men jag får dra fram mina böcker och läsa på....
vill vara väl förberedd när det är dax.

och vet ni vad?
det är snart dax!

webbomat????

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1002584,00.html
hittad på den oerhört vetenskapliga tidskriften aftonbladet......

kul grejj men allvarligt talat... _hur_ lång tid tar det egentligen att lägga upp en bild?
För oss tar det inte lång stund o man gör ju det i _MÅN_ av tid helt enkelt....

en del av yrket

hej - känner du igen mig?
De bruna ögonen som försiktigt möter mina ser förväntansfulla ut. Jag ser hur hela ansiktet ler ett sådant där hjärtligt och innerligt leende.
Samtidigt ser jag lite rädsla för att inte bli ihågkommen. Jo visst känner jag igen dig, speciellt när jag får sätta samman både ansiktet och rösten.
Jag svarar och jag ser lättnaden i ansiktet. Där finns en längtan efter att bli ihågkommen , men även en förståelse för att inte alla man möter i mitt yrke kan kommas ihåg lika lätt. Kvinnan framför mig har jag mött under ett par pass under min arbetstid på BB avdelningen. Jag har vårdat henne och hennes barn, stöttat i amningsfrågor och hormonkaos, beundrat ett fint och rosenkindat litet barn och berömt båd mor och far för deras närvaro och perfekta lilla bebis. Jag minns nog inte henne lika tydligt som hon minns mig men efter en liten stund börjar bilden klarna.

Vetdu, jag ammar fortfarande, det fungerar bra nu, trots allt strul vi hade...
Jag nickar, "klart det visste jag väl att du skulle fixa", bilden är inte riktigt tydlig ännu. Jag ser stolthet i blicken, stolkthet över att 8 månader senare ha hittat svaren på mycket och mångt av frågorna som fanns där då allting var så stort och upp och ned vänt och bara kaos direkt efter förlossningen. "ja jag förstår ju nu vad ni menade" tryggheten och lugnet har lagt sig i kvinnans ansikte och med sina armar runt barnet ser jag hur moderskapet har gjort henne mera säker. Det är inte så lätt alla gånger att veta vad man skall säga, det är därför jag brukar säga att så som det känns just nu är en sak, det kommer inte att kännas så sedan, jag försöker förklara hur jag tänker och vad jag tycker är viktigt att lägga tyngdpunkten på för de nybilvna föräldrarna.

Ja säger hon, jag förstår nu, det du sa.... det stämde.. Jag bekräftar henne, vi ler i samförstånd och jag beundrar barnet som var så mycket mindre när jag såg det sist. Efter en liten stunds småprat så säger vi adjö och går åt varsitt håll i affären. Hennes steg är lätta och jag kan ana hennes glädje över att ha blivit ihåg kommen. Nån mindes just mig, den där första tiden som har satt så stora spår i mig och la grunden för mitt föräldraskap.

Själv känner jag en stor glädje. Om mina patienter vågar långt senare komma fram och prata och vill göra det när de ser mig ute lång tid senare, då , ja då känns det som jag lyckats nånstanns. För den man minns med en rysning, eller den vars teorier man kännde var helfel, den söker man väl inte upp lika lätt och med ett leende. Iallafall vill jag inbilla mig det. Jag känner att en STOR del av mitt yrke går ut på att stärka kvinnor. Oavsett i vilken situation det är i. Jag vill få henne att till viss del känna sig speciell, att jo jag minns, och så här flera timmar senare har bilden klarnat mera och mera. Jag önskar att jag har kunnat förmedla trygghet till henne och alla hennes medsystrar. En känsla av trygghet och ett lugn i att det är OK, det mesta ordnar sig och man behöver inte ha alla svaren ifrån början. Jag bekräftar i föräldraskapet och i att det är du som är den aldra bästa personen på att ta hand om ditt barn, jag finns här för att hjälpa o stötta för det är det som är mitt jobb, min proffession , det jag brinner för och sist men inte minst... ett sätt att leva så tack.... tack för att du kom fram och fick mig att känna åter igen att jag valt rätt i detta fantastiska yrke.

ärrläkning

Idag var jag på en föreläsning om sårvård, visserligen inte alls i obstetriskt syfte men vissa saker som är bra kan man ta från en changer och aplicera på en annan.

Då fick jag höra lite fakta om ärrvärnad.

Ärrvävnad tar lång tid på sig att läka, det har inte samma flexibilitet och elasticitet som vanlig hud. ( det visst jag väl iofs innan) och det tar upp till 2 år !!! innan den är färdigläkt ( detta visste jag däremot inte) och för att den skall läka på bästa sätt bör man ha tejp ovanpå ärret i upp till ett år. Ur osbtetrisk synvinkel tänker jag här nu på sectioärr så klart.
Ärrvävnad skall inte heller under denna tiden utsättas för solen då den blir missfärgad och brun och syns väldigt mycket tydligare om man solar...
så för smala fina ärr som föreläsaren uttryckte sig, tejp på ärret första året för att skydda mot mekanisk skada, samt undvika solen....

föresten

jag blev godkänd på sluttentan.
så nu är jag rent teoretiskt färdig...

Bara sista praktiken kvar och sedan är det examensdax för mig.

YAY