en skum känsla

Tänk, när jag går på stan är det ganska så troligt att en hyfsad del av alla kvinnor jag möter i min ålder, strax under eller över vet vem jag är pga mitt yrke.
Ibland känner jag mig så otroligt uttittad på stan eller andra offentliga ställen. Speciellt om jag går med barnen och filosoferar. Jag tycker nämligen det känns som om folk stirrar på mig.

Idag var en sådan dag. Jag var i stan och gick med ett av barnen och minst 4 personer hajjade till och stannade upp och tittade närmare på mig lite smått igenkännande. Efter att ha varit både på förlossning MVC och BB under en tid som ändå inte är så ringa så träffar man ju på en hel del kvinnor, och män för den delen. Alltid är det nån som stirrar lite extra på mig eller som hajjar till igenkännande. Andra bara tittar som om man tror att de fick betalt för det.
En del , så som jag själv ser nästan ut som om de funderar lite fram och tillbaka på vem jag är och vart de kan ha träffat mig.
Är jag hon som förlöste? Sin förlösande barnmorska glömmer man aldrig. På gott eller ont kan man nog säga. Är jag MVC morskan som tog det snabba blodtrycket och sa OK här får du ditt nya recept och vips så är du ute igen efter fem minuter. Eller är jag kanske hon som tog emot i dörren på ultraljudsrummet och nästan lite tårögd betraktade er två när ni såg erat barn kanske för första gången på den svartvita tv skärmen? Är jag ännu en av raden studenter som behöver träna som irriterade dig under din latensfas? Kanske jag är morskan som efter förlossningen kommer in och gratulerar och hjälper dig att väga och mäta, som skojjar lite glatt om att dessa viktiga uppgifter måste noga kontrolleras, föräldern är bästaste kontrollanten. Har jag släppt in dig för ett cellprov? Var det mig du pratade med om din oro inför förlossningen eller erbjöd jag dig smärtlindring som kanske hjälpte dig, kanske inte? Som vårdade på BB efter förlossningen och hjälpte till med första amningarna, Har jag gjort en efterkontroll, satt en spiral, tagit ett blodprov, lett din föräldrautbildning, mätt din mage, gett dig din p spruta berömt ditt underbara barn eller vem är jag?

Idag kände jag mig nog för första gången på riktigt så där lite utsatt. Om jag jobbar innom mödrahälsovården i de år jag har kvar att jobba vilket ändå är en hel del, så kommer även jag att bli ett begrepp. Barnmorskorna på MVC har varit där så länge så att de ÄR begrepp, de är den snälla, den tysta, den kunniga eller den elaka... det är många som har åsikter om dem. Det skrämmer mig lite att veta att jag kommer att vara på folks läppar. Att jag kommer bedömmas inte bara för min prestation och min kunskap utan för allting, mitt utseende, mina kläder, mina händer, är de kalla eller varma, mitt sätt , är jag snäll eller elak, är jag rak och rättfram eller lindar jag in saker och är omhändertagande.

Jag vet inte om jag vill bli ett begrepp....

På förlossningen är man lite mera anonym, även om man kommer tillbaka dit ett flertal gånger så är det ganska så liten sannolikhet att samma BM skall förlösa en två eller flera gånger. Även om man minns sin förlösande barnmorska så bleknar det minnet med tiden och fylls på med andra minnen.

När jag går på stan med mitt barn och ser pappan från min första föräldragrupp, mamman som jag förlöste som var min första sugklocka, kvinnan som jag gett en p spruta, hon som ville ha råd och stöd om klimakteriet och tjejjen vars mage jag mätte under graviditeten vet jag inte riktigt hur jag skall känna. Bör jag ens ge mig till känna? Borde jag bara nicka till lite som ett erkännande att ja hej jag vet att vi setts eller skall man stanna och prata?
Hur och vad tänker dessa kvinnor ( och män för den delen) om mig när de ser mig där på avstånd? Är det bra och positiva tankar???? Eller är det med missnöjje och besvikelse?
Jag är glad att jag inte kan läsa tankar....