en skum känsla

Tänk, när jag går på stan är det ganska så troligt att en hyfsad del av alla kvinnor jag möter i min ålder, strax under eller över vet vem jag är pga mitt yrke.
Ibland känner jag mig så otroligt uttittad på stan eller andra offentliga ställen. Speciellt om jag går med barnen och filosoferar. Jag tycker nämligen det känns som om folk stirrar på mig.

Idag var en sådan dag. Jag var i stan och gick med ett av barnen och minst 4 personer hajjade till och stannade upp och tittade närmare på mig lite smått igenkännande. Efter att ha varit både på förlossning MVC och BB under en tid som ändå inte är så ringa så träffar man ju på en hel del kvinnor, och män för den delen. Alltid är det nån som stirrar lite extra på mig eller som hajjar till igenkännande. Andra bara tittar som om man tror att de fick betalt för det.
En del , så som jag själv ser nästan ut som om de funderar lite fram och tillbaka på vem jag är och vart de kan ha träffat mig.
Är jag hon som förlöste? Sin förlösande barnmorska glömmer man aldrig. På gott eller ont kan man nog säga. Är jag MVC morskan som tog det snabba blodtrycket och sa OK här får du ditt nya recept och vips så är du ute igen efter fem minuter. Eller är jag kanske hon som tog emot i dörren på ultraljudsrummet och nästan lite tårögd betraktade er två när ni såg erat barn kanske för första gången på den svartvita tv skärmen? Är jag ännu en av raden studenter som behöver träna som irriterade dig under din latensfas? Kanske jag är morskan som efter förlossningen kommer in och gratulerar och hjälper dig att väga och mäta, som skojjar lite glatt om att dessa viktiga uppgifter måste noga kontrolleras, föräldern är bästaste kontrollanten. Har jag släppt in dig för ett cellprov? Var det mig du pratade med om din oro inför förlossningen eller erbjöd jag dig smärtlindring som kanske hjälpte dig, kanske inte? Som vårdade på BB efter förlossningen och hjälpte till med första amningarna, Har jag gjort en efterkontroll, satt en spiral, tagit ett blodprov, lett din föräldrautbildning, mätt din mage, gett dig din p spruta berömt ditt underbara barn eller vem är jag?

Idag kände jag mig nog för första gången på riktigt så där lite utsatt. Om jag jobbar innom mödrahälsovården i de år jag har kvar att jobba vilket ändå är en hel del, så kommer även jag att bli ett begrepp. Barnmorskorna på MVC har varit där så länge så att de ÄR begrepp, de är den snälla, den tysta, den kunniga eller den elaka... det är många som har åsikter om dem. Det skrämmer mig lite att veta att jag kommer att vara på folks läppar. Att jag kommer bedömmas inte bara för min prestation och min kunskap utan för allting, mitt utseende, mina kläder, mina händer, är de kalla eller varma, mitt sätt , är jag snäll eller elak, är jag rak och rättfram eller lindar jag in saker och är omhändertagande.

Jag vet inte om jag vill bli ett begrepp....

På förlossningen är man lite mera anonym, även om man kommer tillbaka dit ett flertal gånger så är det ganska så liten sannolikhet att samma BM skall förlösa en två eller flera gånger. Även om man minns sin förlösande barnmorska så bleknar det minnet med tiden och fylls på med andra minnen.

När jag går på stan med mitt barn och ser pappan från min första föräldragrupp, mamman som jag förlöste som var min första sugklocka, kvinnan som jag gett en p spruta, hon som ville ha råd och stöd om klimakteriet och tjejjen vars mage jag mätte under graviditeten vet jag inte riktigt hur jag skall känna. Bör jag ens ge mig till känna? Borde jag bara nicka till lite som ett erkännande att ja hej jag vet att vi setts eller skall man stanna och prata?
Hur och vad tänker dessa kvinnor ( och män för den delen) om mig när de ser mig där på avstånd? Är det bra och positiva tankar???? Eller är det med missnöjje och besvikelse?
Jag är glad att jag inte kan läsa tankar....

skrämmande stort

snart är det dax, att igen ikläda sig förlösandets klädedräckt, kasta sig i djupa vatten och börja förlösa igen. Det känns skrämmande stort helt enkelt. Betänk också att jag då inte har förlöst på ett år så det känns nästan som om jag har kommit tillbaka till ruta ett igen.
Det känns som att nu när man kommit till termin tre så är det så mycket högre förväntningar på en än vad det varit innan och det med det rätta visserligen.

Samtidigt är det det som är så mycket skrämmande, för vad kan jag nu rent praktiskt som jag inte kunde då? En del visserligen men inte så mycket som rör själva förlossningen. Där känner jag tom att jag tappat massor i självförtroende på att inte vara där på ett tag. När man har förlöst ett par gånger så blir ju allt lättare, det känns liksom som om man fattar vad som gäller och att man kommer in i det och har koll, nu så känns det mera som om jag har tappat det.
Två steg tillbaka.

Men men jag får dra fram mina böcker och läsa på....
vill vara väl förberedd när det är dax.

och vet ni vad?
det är snart dax!

webbomat????

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1002584,00.html
hittad på den oerhört vetenskapliga tidskriften aftonbladet......

kul grejj men allvarligt talat... _hur_ lång tid tar det egentligen att lägga upp en bild?
För oss tar det inte lång stund o man gör ju det i _MÅN_ av tid helt enkelt....

en del av yrket

hej - känner du igen mig?
De bruna ögonen som försiktigt möter mina ser förväntansfulla ut. Jag ser hur hela ansiktet ler ett sådant där hjärtligt och innerligt leende.
Samtidigt ser jag lite rädsla för att inte bli ihågkommen. Jo visst känner jag igen dig, speciellt när jag får sätta samman både ansiktet och rösten.
Jag svarar och jag ser lättnaden i ansiktet. Där finns en längtan efter att bli ihågkommen , men även en förståelse för att inte alla man möter i mitt yrke kan kommas ihåg lika lätt. Kvinnan framför mig har jag mött under ett par pass under min arbetstid på BB avdelningen. Jag har vårdat henne och hennes barn, stöttat i amningsfrågor och hormonkaos, beundrat ett fint och rosenkindat litet barn och berömt båd mor och far för deras närvaro och perfekta lilla bebis. Jag minns nog inte henne lika tydligt som hon minns mig men efter en liten stund börjar bilden klarna.

Vetdu, jag ammar fortfarande, det fungerar bra nu, trots allt strul vi hade...
Jag nickar, "klart det visste jag väl att du skulle fixa", bilden är inte riktigt tydlig ännu. Jag ser stolthet i blicken, stolkthet över att 8 månader senare ha hittat svaren på mycket och mångt av frågorna som fanns där då allting var så stort och upp och ned vänt och bara kaos direkt efter förlossningen. "ja jag förstår ju nu vad ni menade" tryggheten och lugnet har lagt sig i kvinnans ansikte och med sina armar runt barnet ser jag hur moderskapet har gjort henne mera säker. Det är inte så lätt alla gånger att veta vad man skall säga, det är därför jag brukar säga att så som det känns just nu är en sak, det kommer inte att kännas så sedan, jag försöker förklara hur jag tänker och vad jag tycker är viktigt att lägga tyngdpunkten på för de nybilvna föräldrarna.

Ja säger hon, jag förstår nu, det du sa.... det stämde.. Jag bekräftar henne, vi ler i samförstånd och jag beundrar barnet som var så mycket mindre när jag såg det sist. Efter en liten stunds småprat så säger vi adjö och går åt varsitt håll i affären. Hennes steg är lätta och jag kan ana hennes glädje över att ha blivit ihåg kommen. Nån mindes just mig, den där första tiden som har satt så stora spår i mig och la grunden för mitt föräldraskap.

Själv känner jag en stor glädje. Om mina patienter vågar långt senare komma fram och prata och vill göra det när de ser mig ute lång tid senare, då , ja då känns det som jag lyckats nånstanns. För den man minns med en rysning, eller den vars teorier man kännde var helfel, den söker man väl inte upp lika lätt och med ett leende. Iallafall vill jag inbilla mig det. Jag känner att en STOR del av mitt yrke går ut på att stärka kvinnor. Oavsett i vilken situation det är i. Jag vill få henne att till viss del känna sig speciell, att jo jag minns, och så här flera timmar senare har bilden klarnat mera och mera. Jag önskar att jag har kunnat förmedla trygghet till henne och alla hennes medsystrar. En känsla av trygghet och ett lugn i att det är OK, det mesta ordnar sig och man behöver inte ha alla svaren ifrån början. Jag bekräftar i föräldraskapet och i att det är du som är den aldra bästa personen på att ta hand om ditt barn, jag finns här för att hjälpa o stötta för det är det som är mitt jobb, min proffession , det jag brinner för och sist men inte minst... ett sätt att leva så tack.... tack för att du kom fram och fick mig att känna åter igen att jag valt rätt i detta fantastiska yrke.

ärrläkning

Idag var jag på en föreläsning om sårvård, visserligen inte alls i obstetriskt syfte men vissa saker som är bra kan man ta från en changer och aplicera på en annan.

Då fick jag höra lite fakta om ärrvärnad.

Ärrvävnad tar lång tid på sig att läka, det har inte samma flexibilitet och elasticitet som vanlig hud. ( det visst jag väl iofs innan) och det tar upp till 2 år !!! innan den är färdigläkt ( detta visste jag däremot inte) och för att den skall läka på bästa sätt bör man ha tejp ovanpå ärret i upp till ett år. Ur osbtetrisk synvinkel tänker jag här nu på sectioärr så klart.
Ärrvävnad skall inte heller under denna tiden utsättas för solen då den blir missfärgad och brun och syns väldigt mycket tydligare om man solar...
så för smala fina ärr som föreläsaren uttryckte sig, tejp på ärret första året för att skydda mot mekanisk skada, samt undvika solen....