kvinnans val

jag vet att jag har bloggat tidigare om kejsarsnitt.
Med detta sista halvårets erfarenheter så har mycket stärkts i mig i mina uppfattningar.
Jag kommer aldrig att vara för valfrihet i denna frågan.

Det är inte meningen och kommer aldrig att vara meningen att man skall så enkelt få bestämma över sin egen kropp bara för att man skall ha bestämmande rätt.
Innom inget annat område ifrågasätter man läkarens eller i detta fallet barnmorskans kompetens eller utbildning /erfarenhet. Ingen säger till en kirurg att jag vill visst ha min blindtarm bortopererad för jag vet att jag kommer inte att klara av smärtan vid en appendicit,

många hävdar att det är kvinnovård och det därför är lågprioriterat och sjukvården gör allt för att övertala kvinnor att ej ta ett snitt. och när man så många gånger stått och tittat rakt ned i ett snitt sår så blir jag så less när jag hör sådant. Hur kan nån vilja det frivilligt liksom????
Jag har stått och tittat när helt normala friska snitt där allt varit ok innan går åt skogen. Komplikationer med skador på tarmar eller urinblåsa eller skador på livmodern som gör att det aldrig mera går att föda vaginalt eller kanske ens att vara gravid. Jag har sett endometriter i massvis, smärtor värre än krystsmärtan x 7 , blodproppar i ben orsakade av att man legat på bordet under snittet. Blodförlusterna är oftast mång dubbla óch re-operationer pga blödning i buken förekommer. Även varande vätskande och läckande sår som gapar och glipar och luktar värre än värst. Men detta talas det tyst om.... ja för man skall ju inte skrämma nån i onödan. Och det är ju ändå så att de flesta går det ju bra för... eller ?
fast å andra sidan så är det ju precis så det är med de vaginala förlossningarna.
Komplikationsfrekvensen är tom mindre, men att tro på mig, som står där och SER detta hända, det kan man ju inte göra... för jag försöker ju bara tvinga folk att föda vaginalt när de har rätt att välja snitt för att det är deras kropp.

bahhhh

näää jag skall inte ge mig in i diskussionen igen.

är jag en dålig barnmorska om jag väljer bort förlossningen?

för jag är inte så säker på att jag gillar det nämligen. All stress, all panik och all denna otroliga press att ständigt göra rätt bedömningar och att göra alla nöjda. Ibland får jag riktig panik, jag kan sitta i rapportrummet och vänta på att få rapport och sedan få rapport och det är nånting som avviker, genast känner jag ångesten som en klump i magen och jag är livrädd för att komma in och det skall vara någonting.

Jag har nu frivilligt valt bort förlossningen i ett tag, en del av mig får ångest o panik av tanken på att vara där, andra delen av mig stör sig så otroligt på att det nu är nått som jag inte kastar mig in i och bara gör. jag gillar helt enkelt inte att inte kunna hantera situationer. Jag vill helt klart ha full koll.

En del av mig vill inte jobba med förlossningsvård alls, en annan vill våga göra det och kommer med glädje kasta sig in i det när det sedan blir dax,,,... vi får se

POS

perineotomi sinister för att vara extrem.
Idag har jag nämligen lagt mitt första sådant.

Ett pos innebär att man efter att ha bedövat med infiltration, under värk lägger ett snedklipp av olika annledningar, det kan vara för att vävnaderna är strama och inte så eftergivliga som önskas, eller att man har dåliga fosterljud och vill att bebisen skall komma ut.
I mitt fall var det båda annledningarna men ffa den sista som var annledningen till att vi lade klippet. Jag var först nervös inför att klippa, det känns ju väldigt fel att göra något sådant, men nu efteråt känns det bra att ha gjort det.

och JA
bebisen mådde utmärkt.

urakut snitt

den tredje största skräcken jag har, ( efter IUFD och skulderdystoci)
och nu har jag varit med om mitt första sådant. Och det enda positiva med att ha varit med om det är att jag vet att jag står pall, jag sprang inte och gömde mig, jag fanns kvar på rummet, servade med det jag kunde och försökte att observera så mkt som jag bara förmådde att ta in.
Det gick bra dessutom.... ohhh majgaaaad vad jag är tacksam för att det gick bra.
och tacksam är jag för att jag la på dosan när jag gjorde, och för att alla kom så fort, och för att.... ja för att jag klarade av det rent mentalt helt enkelt .

andra sidan

av det som vi gör, är prematur/småbarns vården.
En del av utbildningen innebär att gå där ett par arbetspass för att se hur den sidan av vården fungerar. Jag har ingen tidigare erfarenhet av neonatalvård förutom de gånger man interagerar mellan BBvåden och neo. Antingen pga att mamman ligger hos mig och barnet på neo eller att man behöver lite hjälp med att ta prover eller liknande.

Jag tillhör dem som aldrig har velat jobba med sjuka barn, det gör för ont i hjärtat helt enkelt, så därför känns det mest jobbigt att gå på denna avdelningen. Men det är ett steg i min utbildning och jag måste göra det.

Som tur är ligger här inga dåliga barn nu, här är bara barn som fötts för tidigt och behöver hjälp och stöd för att kunna växa, hjälp med mat, värme, och massa massa närhet.

de är så otroligt små.

Det minsta barn jag förlöst var i v 34 och vägde ca 2 kilo, dessa småttingar väger lite mer än hälften och inte så mycket när de föddes.

Häftigt egentligen att se dem, se att här kan man göra så mycket för dem och de kommer att växa sig stora och fina och må bra.
det är otroligt fantastiskt egentligen.

Att inge trygghet

när världen runt omkring är skrämmande och farlig. Det kan vara vid en normal förlossning där kroppen börjar få ett enormt adrenalinpåslag och kvinnan går in i panik, det kan vara när smärtan blir så överhängande att den tar över allt, det kan vara när du inte förstår vad som händer, en oväntad vattenavgång, en blödning, ett beslut taget över ditt huvud om sugklocka, tång, klipp eller snitt.... oavsett vilket är det min roll som barnmorska att stödja förklara och stötta. Att vara en trygg punkt i allt som stormar.
Idag har jag fått betyg på att jag kan vara en trygg punkt. En förstföderska med uttalade panikångest syndrom som förklarade för mig hur otroligt bra det kändes att jag var med. Jag följde inte henne hela förlossningen utan var tvungen att gå hem efter mitt pass men lovade att titta in till dem på BB när jag såg dem kommit dit. Och det gjorde jag. Det är skönt att få bekräftelse ibland, och höra denna kvinna säga att hon är så otroligt glad över att jag var med på hennes förlossning, även om jag missade slutklämmen, det gör mig tårögd och glad.
Min handledare har även sagt det samma, på mitt bedömningen så var det en av de positiva sakerna hon hade att säga om mig, att jag har en förmåga att få den födande kvinnan att känna sig trygg. Som om jag inte alls vore en student och osäker utan trygg i min roll.
Detta gör mig så otroligt glad och stolt... för jag ÄR glad och STOLT över min utbildning över att ha tagit mig hit trots allt.
Jag känner mig trygg för det mesta, trygg i att jobba med graviditeter och förlossningar , även om det stormar ibland, både på förlossningsrummet och i personalrummet. Och vem känner sig trygg i akuta situationer... förhoppningsvis ingen hoppas jag. Man måste ha ödmjukhet och känna rädsla... men ändå inge trygghet.
Gå sin egenväg och hitta sitt eget sätt.
Att våga helt enkelt.
Nu skall jag lägga all min kraft på att bli ännu tryggare,,, framför allt i mig själv

när sugklockan hänger i luften

i vissa situationer känner jag mig fortfarande otroligt otrygg även om jag numera tycker mig kunna hantera det mesta som händer under en normal förlossning. Även att se det normala mönstret i en CTG kurva beroende på vart nånstanns under förlossningsförloppet om man befinner sig. Att hjärtljuden normalt går ned under krystskedet och att det är OK så länge man ser att de hämtar sig vid värksläpp och att de inte segar sig upp och blir till komplicerade decelarationer. Det som är svårt är inte att se en normal kurva eller att se en avvikande eller rent av patologisk kurva det svåra är kurvorna mittemellan som är svårtolkade ..... Men det som jag på sista tiden har märkt skapar mest ångest hos mig är de dära kurvorna som inte ser bra ut, när man kontaktat läkaren och han/hon bedömt att åtgärd skall göras ex sugklocka , och så står man där, kurvan är patologisk, krystningen går så där och klockan läggs aldrig... och man blir nervösare och nervösare.... man kan inte heller fråga för att man vill inte skrämma kvinnan och man fattar inte vad som händer... allt jag i det läget vet är att sugklockan står där bakom, läkaren står bredvid, kurvan är urdålig och handledaren säger skarpt NÄSTA värk så tar vi den... vilket innebär nu MÅSTE detta barnet ut.... *gahhhh* vi diskuterade efteråt och ingen förstod varför klockan inte lades... varken jag eller handledaren. Nu gick förlossningen bra, men när det kommer ut en bebis som är tagen och har ett ph som visar på att den hade behövt komma ut tidigare då känns det inget roligt.