urakut snitt

den tredje största skräcken jag har, ( efter IUFD och skulderdystoci)
och nu har jag varit med om mitt första sådant. Och det enda positiva med att ha varit med om det är att jag vet att jag står pall, jag sprang inte och gömde mig, jag fanns kvar på rummet, servade med det jag kunde och försökte att observera så mkt som jag bara förmådde att ta in.
Det gick bra dessutom.... ohhh majgaaaad vad jag är tacksam för att det gick bra.
och tacksam är jag för att jag la på dosan när jag gjorde, och för att alla kom så fort, och för att.... ja för att jag klarade av det rent mentalt helt enkelt .