en del av yrket

hej - känner du igen mig?
De bruna ögonen som försiktigt möter mina ser förväntansfulla ut. Jag ser hur hela ansiktet ler ett sådant där hjärtligt och innerligt leende.
Samtidigt ser jag lite rädsla för att inte bli ihågkommen. Jo visst känner jag igen dig, speciellt när jag får sätta samman både ansiktet och rösten.
Jag svarar och jag ser lättnaden i ansiktet. Där finns en längtan efter att bli ihågkommen , men även en förståelse för att inte alla man möter i mitt yrke kan kommas ihåg lika lätt. Kvinnan framför mig har jag mött under ett par pass under min arbetstid på BB avdelningen. Jag har vårdat henne och hennes barn, stöttat i amningsfrågor och hormonkaos, beundrat ett fint och rosenkindat litet barn och berömt båd mor och far för deras närvaro och perfekta lilla bebis. Jag minns nog inte henne lika tydligt som hon minns mig men efter en liten stund börjar bilden klarna.

Vetdu, jag ammar fortfarande, det fungerar bra nu, trots allt strul vi hade...
Jag nickar, "klart det visste jag väl att du skulle fixa", bilden är inte riktigt tydlig ännu. Jag ser stolthet i blicken, stolkthet över att 8 månader senare ha hittat svaren på mycket och mångt av frågorna som fanns där då allting var så stort och upp och ned vänt och bara kaos direkt efter förlossningen. "ja jag förstår ju nu vad ni menade" tryggheten och lugnet har lagt sig i kvinnans ansikte och med sina armar runt barnet ser jag hur moderskapet har gjort henne mera säker. Det är inte så lätt alla gånger att veta vad man skall säga, det är därför jag brukar säga att så som det känns just nu är en sak, det kommer inte att kännas så sedan, jag försöker förklara hur jag tänker och vad jag tycker är viktigt att lägga tyngdpunkten på för de nybilvna föräldrarna.

Ja säger hon, jag förstår nu, det du sa.... det stämde.. Jag bekräftar henne, vi ler i samförstånd och jag beundrar barnet som var så mycket mindre när jag såg det sist. Efter en liten stunds småprat så säger vi adjö och går åt varsitt håll i affären. Hennes steg är lätta och jag kan ana hennes glädje över att ha blivit ihåg kommen. Nån mindes just mig, den där första tiden som har satt så stora spår i mig och la grunden för mitt föräldraskap.

Själv känner jag en stor glädje. Om mina patienter vågar långt senare komma fram och prata och vill göra det när de ser mig ute lång tid senare, då , ja då känns det som jag lyckats nånstanns. För den man minns med en rysning, eller den vars teorier man kännde var helfel, den söker man väl inte upp lika lätt och med ett leende. Iallafall vill jag inbilla mig det. Jag känner att en STOR del av mitt yrke går ut på att stärka kvinnor. Oavsett i vilken situation det är i. Jag vill få henne att till viss del känna sig speciell, att jo jag minns, och så här flera timmar senare har bilden klarnat mera och mera. Jag önskar att jag har kunnat förmedla trygghet till henne och alla hennes medsystrar. En känsla av trygghet och ett lugn i att det är OK, det mesta ordnar sig och man behöver inte ha alla svaren ifrån början. Jag bekräftar i föräldraskapet och i att det är du som är den aldra bästa personen på att ta hand om ditt barn, jag finns här för att hjälpa o stötta för det är det som är mitt jobb, min proffession , det jag brinner för och sist men inte minst... ett sätt att leva så tack.... tack för att du kom fram och fick mig att känna åter igen att jag valt rätt i detta fantastiska yrke.