de tre olika kvinnorna jag möter

i förlossningens olika stadier... de kan vara så olika att man inte kan tro att det är samma person och detta faschinerar mig. För visst är det helt otroligt att man träffar på en människa och på en sådan kort stund kommer henne så nära att man ser delar av henne som kasnke aldrig annars kommer fram.
Först så träffar man den lugna förväntansfulla kvinnan som kommer in med värkar och eller vatten avgång, hon är förväntansfull och glad och vill gärna prata med dig. Hon längtar efter att värkarbetet skall ta fart och tycker ännu så länge att alt känns rätt så OK.
Ofta har hon mycket frågor och vill gärna prata.....

Efter ett tag har hon gått hem och den smått hysteriska smärtpåverkade kvinnan kommit och tagit över, denna kvinna som är mitt uppe i värkarbetet som kan få ur sig både det ena och det andra, som fäktar med armar, spänner sig som en fiolsträng , på nått sätt så är det som att gå tillbaka till ett annat stadium, där urgammal styrka och kraft blandas med det lilla barnets ynklighet och förtvivlan. Hon har ont, hon vill gå hem, hon orkar inte mera. Hon behöver en hand att krama hårt, stöttning både emotionellt , fysiskt och verbalt, ibland med tydliga och klara instruktioner för att hon skall känna att hon orkar lite till. Oftast vill denna kvinnan inte bli lämnad ensam.

När barnet är fött och den nyblivna mamman tagit över är all smärta och trötthet oftast som bortblåst (åtminstonde för en liten stund) hon som utstrålar så mycket lycka, kärlek och framför allt lättnad.. tillbaka är det sociala och leendet... men hon är inte den samma igen, hon blir aldrig den samma igen. Hon har fött barn nu... hon är mamma, om inte första gången så till ett helt nytt barn och detta ger en ny stolthet och känsla. Hon är en annan kvinna nu. Och det är så fantastiskt att se.


obs...
grym generalisering....
men även en stunds filosofier....
hur skall man kunna tro det är samma person?